Nu flyttar jag på bloggen!

Efter ett par år på den här bloggen som mest varit som en plats för mig att lägga upp texter som jag vill ska spridas längre än min egen Facebook-profil lämnar jag den här adressen. För att flytta in på en ny, egen adress: http://tanvirmansur.se

Alla inlägg kommer självklart ligga kvar här, men de finns också på den nya adressen.

Här är mina ”greatest hits” på den här bloggen.
1. Förra blogginlägget. Över 15 000 views, om #Fittstim: https://alveolarplosive.wordpress.com/2014/01/17/belinda-olsson-skapade-en-strawfeminist/

2. Mitt inlägg från 2011, efter att jag JK-anmälde Expressen-krönikören Ulf Nilsons text. Över 3000 views: https://alveolarplosive.wordpress.com/2011/11/17/darfor-anmaler-jag-ulf-nilsons-kronika-for-hets-mot-folkgrupp/

3. Ett inlägg jag skrev 2013 angående rasismen i REVA. Över 1100 views. https://alveolarplosive.wordpress.com/2013/02/27/om-inte-det-har-ar-rasism-vad-ar-da-rasism/

4. När diskussionen om Fittjamoskéns böneutrop 2012 satte igång och jag ville ge ett Botkyrka-perspektiv. Över 1000 views: https://alveolarplosive.wordpress.com/2012/09/28/bra-att-kanna-till-om-boneutrop-i-mosken-i-fittja/

Vi ses!

Belinda Olsson skapade en straw feminist

Varför är Belinda Olssons program ”Fittstim – min kamp” uppbyggd kring felslutet ”straw man”? Dvs de målar upp en medvetet felaktig bild av feminism och bemöter den felaktiga bilden istället för den verkliga bilden. Detta brukar i feministiska kretsar kallas ”straw feminists”. Jag har brutit ned flera av sekvenserna i programmet.

När jag säger ”felaktig”, menar jag då att de beskriver fältet (feminism) med en vinkel som inte alls är den som de intervjuade feministerna försöker föra fram. Dvs deras perspektiv blir helt felporträtterade, och Belinda tar inte deras uttalanden på allvar, utan anlägger sin egen version av vad de säger. Det blir en teleologisk undersökning, med andra ord, de har en färdig tes som programmet ska försöka bevisa, istället för att låta olika röster berätta ärligt om frågorna.

När jag säger ”medvetet”, så menar jag att Belindas tankegångar och handlingar i avsnittet välregisserade och redigerade för att se ut att vara spontana, fast de är planerade och genomförda med medveten precision. Synd att hon inte är någon särskilt bra skådespelare.

Minuter som är inspelade i Simrishamn:
00:10 – 01:37
03:47 – 05:57
56:25 – 57:55

Minuter då Gudrun Schyman äter cupcake och lyssnar på Belinda Olsson prata:
04:24 – 05:34

Minuter då Gudrun Schyman pratar om feminism (inkluderat minuter då Belinda Olsson äter cupcake och ifrågasätter om Gudrun Schyman tycker att Sverige är ett okej land att leva i):
56:36 – 57:36

Totalt sett får Gudrun Schyman prata om feminism i mindre än en minut, trots runt 7 minuter inspelade i hennes ort.

Väldigt mycket handlar om att lyfta fram ”extrema” fall av feminism, för att utmåla fältet som snävt, istället för att göra en bred beskrivning. Som Rättviseförmedlingens tråd visar, så är feminism långt mycket mer än Femen, Bara Bröst, könsneutral förskola och en cupcake-ätande Schyman.

Mellan 20:01 och 21:27 spelar Belinda in ett ”videoklipp” till Ulf Lundell med en väldigt uppenbart fejkad nervositet. ”Hej, Ulf… eller Uffe… eller Ulf. […] Ha det bra, kram, nej! Inte kram! Ha det bra! Hejdå”. Produktionsteamet har klistrat på texten ”REC” i hörnet för att låtsas som att det är inspelat med en hemmakamera, fastän det är en professionell HD-kamera från SVT:s produktionsbolag.

Minuter inspelade på Södermalm i Stockholm:
23:06 – 29:23
De urvalda klippen är framförallt fokuserade på inledningsanföranden av pedagogen kring användandet av ”hen” eller könsneutral pedagogik, men avslutar precis innan själva argumenten för pedagogiken sätter igång. Pedagogen framstår som förvirrad, flummig, etc.

26:48 – 28:04 sitter Belinda och pedagogen på golvet och ”diskuterar” könsneutral pedagogik.
Belinda gör en ”SVT Debatt-moderering” och byter ämne när den som talar precis kommer till kärnan i frågan (eller så klipper de bara till när Belinda byter ämne) och anlägger sitt eget perspektiv. ”Men är du inte orolig för att du experimenterar med barnen?”. De själva resonerande och värderande argumenten från pedagogen kommer inte fram i intervjun, utan bara det deskriptiva, ”kan ni berätta lite om vad ni gör?”.

Martin Ingvar presenteras som ”professor” (auktoritetsbegrepp), men inte vad som är hans vetenskapliga disciplin (klinisk neurofysiologi). Han säger ”Det är större skillnad mellan din och min hjärna för att vi är olika individer än det är stor skillnad för att du är kvinna och jag är man.” Sen förklarar han att det kan behövas justeringar av vårt samhälle [läs: exempelvis könsneutral pedagogik] för att återställa de skillnader som vår biologi har gett oss: ”Vi är arv och miljö. Om vi betraktar arvet som absolut lika, och behandlar alla lika, då förstärker vi de biologiska skillnaderna. Men om vi vet att det finns små skillnader, då kan vi göra vår miljö så att de små skillnaderna inte får så stor betydelse, för att få det samhälle vi vill ha.” Med andra ord, ”arv” är vår genetiska sammansättning och ”miljö” är den inverkan vår omgivning har på våra oss, Martin menar att människor består av en kombination av de här komponenterna.

Det Belinda ville få ut av intervjun är belägg för att visa att det finns viktiga biologiska skillnader mellan män och kvinnor som gör det onödigt med justeringar i samhället för att göra oss likvärdiga, såsom könsneutral pedagogik, men Martins poäng är den motsatta.

Belinda gör sin egen tolkning av detta. 33:06: ”Jag tänker på vad Martin sa. Att vi ska göra skillnad på tjejer och killar eftersom de föds med olika egenskaper. Men jag har själv varit med och stakat ut vägen mot det könsneutrala samhället.” 37:00 pratar hon med fyraåriga Vides ena förälder och försöker använda Martins ord så här: ”Du säger att kön inte är så viktigt, men det finns annan forskning som säger att kön är JÄTTEviktigt. Är det inte som att du experimenterar med ditt barn?”. Vilket är långt ifrån vad Martin faktiskt sade. Han har inte sagt något alls (vad vi har sett) om barns könsidentitet, utan enbart om neurologiska skillnader.

38:42 – 39:45: Belinda låtsas gå ner för trapporna för att gå hem, stannar och sätter händerna för ansiktet som att hon verkligen inte kan motstå frestelsen att gå tillbaka för att fråga om Vides könsidentitet. Sen går hon upp och låtsas spontant fråga just det. ”Är Vide en pojke eller flicka?”. Hon verkar tolka det som att om man inte säger vad barnet har för ”kön”, så är barnet ”könlöst”. Vides förälder får inte heller någon chans att ärligt argumentera för deras metoder med bokläsning m.m. Längre resonemang klipps bort.

Litteraturvetenskapsprofessorn Ebba Witt-Brattström säger att hon inte kallar sig feminist längre, och deltar inte på demonstrationer för att hon inte har Facebook. Okej…? Om det är den moderna mediala feminismen hon vill porträttera, varför då intervjua någon som inte ens tar del av den moderna mediala feminismen?

Inte en enda gång har produktionen tagit upp frågan om lika lön för lika arbete med de intervjuade feministerna. 46:20 och framåt ägnas bara åt att prata med personer som INTE kallar sig feminister om lika lön för lika arbete. Slutsatsen? Feminister bryr sig inte om löneklyftorna.

Avsnittet avslutas med Belindas ”intervju med Sveriges okrönta feministiska drottning”. Gudrun Schyman hinner börja förklara att hennes verklighet skiljer sig från Belindas, att de inte använder ordet ”hen” i fullmäktige i Simrishamns kommun. Hon säger att vi också måste göra upp med myten om Sverige som ett land utan ojämlikheter, och när hon ska ta sitt nästa andetag så säger Belinda: ”Men är det inte ett okej land då?? Men är vi inte ett okej land för min dotter att växa upp i då?”. Gudrun Schymans avslutande ord får bli att landet är okej, men att saker kan bli bättre.

Om produktionens porträtt av det feministiska landskapet skulle stämma, så är det inte svårt att hålla med i deras slutsatser. Att feminismen skulle ha gått för långt. Men det stämmer inte. Det är en felaktig bild av det feministiska fältet, den är för snäv. I sin definition av ”dagens feminism” tar den inte med HBTQ-aktivister, förortsfeminister (Street Gäris ♥), muslimska feminister, liberala feminister (ministrarna Birgitta Ohlsson och Maria Arnholm m.fl.), den samtida akademiska feministiska diskussionen (genusvetenskap, statsvetenskap etc.), manliga feminister, barnmorskeupproret, sjuksköterskestudenternas demonstrationer för högre lön m.m.

Genom att bortdefiniera alla andra feministiska rörelser från ”dagens feminism”, går det lätt att säga att ”det är ingen som pratar om lika lön för lika arbete”. Och det är därför Belinda Olssons program gör en felaktigt medveten tolkning av dagens feminism och det är därför programmets analys har fel.
Läs mer

Publicistisk pluralism

Svenskt Näringsliv fick in en annons i DN idag som visar hur bra invandring är för samhällsekonomin. Bara tanken om att mitt existensberättigande ska mätas i termer av lönsamhet är mind-blowing. Samtidigt blev jag i förrgår inbjuden till en Facebook-grupp som samlar in pengar för att också göra en motannons. Och medlemmar i Feministiskt initiativ samlar också in pengar för att göra en annons för invandring i DN. Så här ser det ut när samhällsdebatten reduceras till en fråga om reklam.
Numera kostar det alltså hundratusen kronor för att kunna göra sin röst hörd i DN. Hur är det rimligt?

Här är tre länkar om varför statistiken är felaktig och rasistisk.

Peter Wolodarski försvarar publiceringen av den första annonsen, som spred rasistiska myter om invandring, så här:
– Vi har utifrån vår liberala tradition en generös annonspolicy, som även omfattar ståndpunkter som är skilda från DN:s.

Det är en idé om liberal pluralism, där frågan om mänskliga rättigheter är förhandlingsbar och bara en fråga om argument mot argument. Flera andra chefredaktörer har uttalat sig kritiska mot den inställningen, och menar att de inte skulle publicera en annons som sprider felaktiga siffror och rasistiska myter. Wolodarskis hållning är dock densamma som Thomas Mattssons (Expressen) när en krönikör skriver med rasbiologiska termer om hur ”pursvenskar” håller på att dö ut. Den är samma som Jan Helins (Aftonbladet) när en kolumnist skriver om flyktingmottagandet som en ”tickande bomb” i vårt fina civiliserade Europa. Det sker en stark glidning för vad som är okej att publicera i tidningar. Skillnaden är att i Wolodarskis fall handlar det inte om en opinionsjournalistisk text, utan om en annons. Och för att kunna delta i debatten på samma plattform kostar det några hundratusen kronor.

Mårten Schultz, professor i civilrätt, säger på Twitter att DN-annonsen inte alls är en fråga om yttrandefrihet i en debatt, utan om reklam. Det är alltså inte olagligt för DN att publicera en sån annons, utan en fråga om ett redaktionsbeslut. De måste inte publicera allt. De kan tacka nej. De skulle aldrig publicera en annons för den antisemitiska boken ”Sions vises protokoll”. DN Debatt skulle nog aldrig publicera en debattartikel skriven av det nynazistiska partiet Svenskarnas parti heller. Så de _måste_ aldrig publicera något.

Det här handlar inte om obekväma åsikter. Det handlar inte om den felaktiga faktan. Det handlar inte ens om politik. Det handlar om en djup fientlig inställning mot att människor bosätter sig i samma land. Där jag som är medborgare och född i landet får läsa att min familj är ett av de största problemen i samhället, med sin blotta existens. I landet där man får säga precis vad man vill på bloggar, utan att polisen griper en. Där andra människor får säga vad de vill för att kritisera andras ställningstaganden. Det är ett land där det inte finns ett tvång för en redaktör att publicera rasism.

Och därför tycker jag att vi inte ska göra det. Det är alltså varken censur eller förbud, det är en av de många redaktionella principer som redan finns för vad som ska publiceras, och en princip som fler borde följa.

Att marknadsföra sig i kampen för rättvisa

SL på Stockholm Pride

Hej! Kan vi vara lite mer kritiska mot Stockholm Pride som fenomen i år? Inte att det är en frizon för människor som exkluderas i samhället pga heteronormen, för det är en fantastisk plats som är oerhört viktig och nödvändig. Förstås.

Men. Varje år ökar antalet ekipage och deltagare i Pride-paraden. Varje år är det fler aktörer som vill vara med på festen. För det är kul. Och de får en chans att synas. De kan marknadsföra sig. Göra reklam. Ni ser vart jag är på väg med det här.

Varje år är det väldigt många av dessa aktörer som inte gör ett jota för HBTQ-rörelsen. Som inte bryr sig. Som inte lyfter ett finger. Som inte ens har någonting med frågorna att göra.

Vad gör SL i HBTQ-rörelsen förutom att åka runt med en buss med musik och en häftig slogan under paraden? Förutom att vifta med regnbågsflaggor i kollektivtrafiken under just den här veckan? Vad gör 7-Eleven och Carlsberg där? Jo, det är ju sponsorer som bidrar med pengar till föreningen. Förstås.

Vad gör alla företag av den typen där egentligen? Vad gör fackförbund, myndigheter och centralorganisationer där? Vilka marknadskrafter spelar in i valet att vara med i paraden där en halv miljon åskådare får se ens varumärke?

Istället för att lyfta fram en organisations varumärke borde dessa organisationer lyfta fram sitt arbete med HBTQ-frågor. För det är (för mig) vad Stockholm Pride handlar om: Politik, rättvisa och lika rättigheter för alla.

Så här står det på Stockholm Prides hemsida:
”Medverkan i Pride Parade för företag, kommersiella partners, vinstdrivande bolag och stora organisationer som avser exponera sitt varumärke:
[Kontakta oss] […] Det är inte tillåtet att exponera varumärken i Pride Parade om det inte föreligger en överenskommelse med föreningen Stockholm Pride.”

Om vi ska vara konstruktiva. Då kan vi be de här organisationerna att helt enkelt anordna ett seminarium på Pride House på Kulturhuset. Att göra det till ett försök att starta ett samtal kring mångfald och inkludering i sin organisation, bransch eller sektor.

I en kapitalistisk struktur där ord som entreprenörskap och varumärkesetablering är ledord för ens verksamhet, där kommer kampen för rättvisa också besudlas av aktörer som inte bryr sig. Som bara vill göra reklam. Jag hoppas att om dessa organisationer någon gång anklagas för att motarbeta HBTQ-kampen aldrig någonsin använder argumentet ”Men vi gick ju i Pride-paraden!”.

Och för er som tänker svara ”Men det är ju bara en stor fest” vill jag att ni klickar på den här länken: http://www.buzzfeed.com/mjs538/photos-from-russia-everyone-needs-to-see
Det är inte bara en stor fest.