Interkulturell dialog om rituell slakt

Jag håller på att läsa Lord Bhikhu Parekhs bok ”Rethinking Multiculturalism – Cultural Diversity and Political Theory” där han tar upp bl.a. detta med kosher- och halalslakt. Jag tror att jag kanske kan ansluta mig till hans linje. Hans teori går ut på att rättvisa bör vara kontextbunden och inte universell, eftersom man i ett mångkulturellt samhälle inte kan förvänta sig att människor i olika kulturer ska ha samma syn på vad som är rättvist och hur ett gott liv ska levas (det John Rawls kallade ”the fact of reasonable pluralism”).

Han argumenterar som så att om en minoritets kontroversiella sedvänja som t.ex. kosher- och halalslakt ska förbjudas, bör man dels se till hur viktig den är för minoritetens kulturutövande samt hur viktig frågan i sig skulle vara för samhället i stort (eller ”majoritetskulturen”) och om det strider mot majoritetskulturens moralprinciper och om dessa är internaliserat i samhällets institutioner på något sätt.

Det är onödigt att trampa på minoritetskulturers traditioner när det inte är ett så stort problem som det ibland utmålas som. Ibland kan sedvänjan vara ganska godtycklig och minoriteten skulle klara sig utan den, och ibland kan den vara en central del i minoritetens liv. Om man ska lagstifta mot sedvänjor som kommer att påverka minoriteter är det viktigt att det förs en öppen diskussion om det, och att minoriteten i sig får delta i den. Detta kan ske genom att representanter (vilka dessa representanter i den här frågan skulle vara, är oklart) för de olika gemenskaperna (eng. communities) får träda fram och diskuterar detta i ett öppensinnat forum. Då undviker man fördomar och förutfattade meningar, och de som blir berörda av lagstiftningen får vara med och argumentera. Sedan väger man de olika argumenten mot varandra på ngt sätt och ser om det är mer viktigt för den ena kulturen eller den andra.

T.ex. skulle kristna kunna argumentera för att de vill äta hamburgare med nötkött på McDonalds-restauranger i Indien, men eftersom tanken om kossor som heliga är väl inrotat i majoritetskulturen där kan det vara svårt att häva ett sånt förbud (nu tror jag inte att det är förbjudet i Indien, men kanske på McDonalds…). När de har diskuterat färdigt och man har insett att det är inte alls är så viktigt för kristna att äta nötkött, men det är viktigt (och viktigare) för samhället och majoritetskulturen att det inte serveras nötkött, så kan man komma fram till att förbudet mot nötkött på McDonalds-restauranger behövs och ska finnas kvar.

Eftersom kosher- och halalslakt inte är uteslutande viktigt för ett judiskt eller muslimskt levnadssätt att fortsätta kan det vara ett argument för att förbjuda sådan slakt. Men eftersom det inte bara är en kulturell företeelse, utan även ett religiöst påbud, och är centralt för tron och kopplat till andra sedvänjor/traditioner inom religionen, kan det vara ännu viktigare för judar och muslimer att få behålla dessa slaktmetoder. Om de även lyckas påvisa att deras slaktmetoder inte skadar djuren (eller orsakar minimal skada), så kommer det göra argumentet för att inte förbjuda slaktmetoderna starkare.
Om man därutöver lever i ett samhälle där djurrättsfrågor inte alls är särskilt viktiga för staten, folket eller majoritetskulturens moralprinciper, så finns det ganska få anledningar till att ändå förbjuda. Om man däremot bor i t.ex. Norge, där djurrättsfrågor är viktigare för samhället, kan det resultera i att man tillsammans med den muslimska gemenskapen försöker komma på en kompromisslösning av något slag.
Så här gör de i Norge: http://en.wikipedia.org/wiki/Alfathi

Och sedan är inte ett beslut skrivet i sten, det går självklart att revidera besluten vid ett senare skede om förutsättningarna har förändrats. Om det djurrättspassiva samhället blir djurrättsaktivt (?) kan det vara dags att diskutera om kosher- och halalslakt igen!

Jag tror lite på det här tänket faktiskt… Men det här relativistiska resonerandet begränsar möjligtvis djurrättsaktivisters internationella kamp för bättre villkor för djur i hela världen. Det går liksom inte att ”skylla på den rådande majoritetskulturen” när man behandlar djur illa. Men då ska detta förstås diskuteras i ett öppensinnat forum, och inte leda till västerländsk imperialistisk ”så här ska ni göra för så gör vi och vi är bättre än er”-argumentation.

Parentes:
Ett annat intressant exempel är hur sikhers tro kräver att de bär turban, och hur det uppstod en debatt i Kanada om deras mountie-poliser som också är sikher ska få göra det till uniformen istället för den traditionella hatten till uniformen. Det talades om att religiösa symboler skulle flytta bort fokus från poliskonstapelns egentliga arbete, att uniformiteten i uniformerna (hehe) skulle försämras osv osv. Det är lite som att säga ”vi vill att alla ska se precis likadana ut” och försöka anpassa allas längd, hudfärg, hårfärg osv för att poliser ska vara uniforma. På samma sätt ser jag väldigt mycket av den här assimilationshysterin bland många debattörer idag. Därför gillar jag inte ”ta seden dit man kommer”. Kultur kan vara lika stor del av ens identitet som ens utseende.

Olika rättigheter för olika människor

Efter det förra inlägget på Facebook, fick jag det här svaret:

Samtidigt måste man ju välja en gemensam värdegrund att stå på (i alla fall så länge vi befinner oss i nuvarande statsordning), eller tycker du att vi t.ex. ska ha olika lagar för olika etniska/religiösa grupper? Svensk lag för svenskar, Sharia för muslimer och Ur-Nammus Kod för alla som påstår sig vara sumerianer? Nej, det finns ett fint talesätt många verkar ha glömt bort: ta seden dit man kommer. Visst kan man ha religiösa övertygelser som får en att bete sig konstigt, men varför skulle den person som nu väljer att ha en sådan religiös övertygelse låta detta gå ut över andra?

Och så här svarade jag honom:

Synd att du förutsätter att ”svensk” och ”muslim” är ömsesidigt uteslutningsbara och att man (i din argumentation) inte kan vara svensk muslim. Det stämmer inte alls att alla muslimer skulle vilja följa Sharia var de än bor (du påstår inte detta, men det skulle kunna tolkas så). Det finns nog fler muslimska Sharia-motståndare i Sverige än det finns följare. Att gruppspecifika rättigheter för muslimer skulle automatiskt betyda Sharia-lagar är inte heller nödvändigt. Muslimer (och alla andra samhällsgrupper) är fullt kapabla att besluta om vilka lagar och regler som kan gälla dem. Varför skulle rättigheter för en viss samhällsgrupp nödvändigtvis behöva följa en religiös text och inte en demokratisk process? Kan inte människor som tror på Islam rösta? Varför måste det handla om heltäckande lagböcker och inte specifika rättigheter/skyldigheter där kulturkrockar uppstår?

Om man (som i Sverige) efter ett tag vänjer sig vid den kultur som råder, så kommer man så småningom (oavsett) att anpassa sig till den. Kulturer förändras ständigt, diasporan blir alltid överraskad när den återvänder till sitt hemland över allt som har förändrats där. I Sverige har vi jättemånga troende muslimer som dricker alkohol, röker, äter icke-halalkött (t.o.m. sådana som äter griskött). Vissa använder slöja, andra inte. Saker och ting förändras. Varför ska andra människor bedöma dessa personer som muslimer eller icke-muslimer när de som bedömer själva inte alls är troende? Har man inte rätt att bestämma över sin egen tro?

Att ta seden dit man kommer är lite som att kasta sten i glashus. Eftersom det är svårt att definiera en sed som statisk för ett visst samhälle, kommer det inte vara representativt för vare sig befolkningen över en längre tid (eftersom samhället och dess befolkning ständigt förändras). Om jag skulle flytta till ett annat samhälle (som jag förväntar mig är ett rättvist samhälle) skulle jag verkligen inte försöka agera som de gör där. Ett rättvist samhälle ska kunna låta individen vara sig själv och inte försöka konformera sin befolkning. En demokratisk ordning ska tillåta samhället integrera sina medborgare lika mycket som samhället i sig självt ska kunna integreras TILL sina medborgare. Lever man i ett samhälle där mörkhyade människor anses vara mindre värda ska det inte vara mitt problem att jag är mörkhyad, då är det samhället som är orättvist och bör förändras. Jag kan inte anpassa min hy, men den demokratiska ordningen bör tillåta mig (och resten av samhällets medborgare) att förändra samhällets värdegrunder. Det spelar ingen roll om jag tillhör minoriteten. Sen kan man byta ut ”mörk hy” mot ”annorlunda beteende” (som att inte skaka hand eller att endast äta halal-kött). Sen kan man inte riktigt jämställa ideologisk och religiös uppfattning, eftersom det sistnämnda reglerar ens levandssätt på ett helt annat sätt än det förstnämnda.

Problemet är att om man väljer att kalla något en demokratisk stat, men samtidigt utesluter minoriteter (kvinnor, människor med utländsk bakgrund, funktionshindrade, HBT-personer osv) i väldigt många samhällsskikt från att ta del av den politiska processen kommer moralprinciperna som beslutas av ”folket” att endast beslutas av majoriteten. Majoriteten är inte hela samhället utan just den största delen av samhället. Ett beslut av majoriteten är inte objektivt rätt, utan enbart ett beslut av majoriteten. När många människor inte tillåts ta del av makten blir det också en falsk majoritet, t.ex. vita, svenskfödda heterosexuella män i medelåldern.

Däremot kommer dess preferenser att väga tyngst eftersom det går att hävda att den berörs ”mest” av de beslut som fattas. Men det är inte rättvist att hävda att majoriteten bestämmer vad som är objektivt sant och rätt (det kan vara ett argument mot Riksdagens omröstning i våras om det Osmanska rikets folkmord).
Det var det här demokratimotståndarna förr i världen brukade kalla ”majoritetens förtryck”. Och det är just därför vi har lagar som yttrandefrihet, religionsfrihet, åsiktsfrihet, antidiskrimineringslagar osv.

Religionsfrihet och lika lagar för alla

På DN Debatt skrevs nyligen denna artikel om religionsfrihet, där representanter för kristna samfund förespråkar tolerans och respekt för religioner och påminner om den utbredda islamofobin och antisemitismen som finns i samhället.

Någon kommenterade på Facebook så här:

Religionsfrihetshetsen i mainstreammedia börjar verkligen gå för långt. Varför inte döma alla på lika värdegrund, oavsett religionstillhörighet? Det vore ju på många vis det mest respektfulla, eftersom man då åtminstonde behandlar människor lika!

Här är mitt svar.

Det kan inte riktigt betraktas som rättvist om man utgår från ett samhälles moralprinciper för att avgöra vad som är rätt, fel och respektfullt/-löst för hela världens invånare. Dvs att det finns inte så många universella värden som man kan tro. Individualism är inte en självklarhet, det skulle nästan vara lite eurocentriskt att påstå det.

Att en person pga religion eller kultur inte skakar hand med någon annan anses troligtvis inte vara respektlöst av den personen, tvärtom, den gör det för att det är den anser det vara rätt.

Pluralismen gör att vi måste försöka handskas med många olika åsikter, livsåskådningar och levnadssätt i ett samhälle – utan att majoriteten av befolkningen ska ”köra över” minoriteterna. Därför finns religionsfriheten.

Att göra som du föreslår, dvs döma alla på lika värdegrund innebär att värdegrunden skulle baseras på majoritetens syn på vad som är rätt och fel och förmodligen inte stämma överens med minoriteters moralprinciper, traditioner och normer. Då skulle det uppstå ännu större kulturkrockar och minoriteterna skulle behandlas respektlöst.