Alla som inte är Sverigedemokrater är svenskfientliga

Här definierar Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna, vad han menar med begreppet svenskfientlighet.

Detta stämmer till stor del överens med deras invandringspolitiska program, där en statisk bild av svensk kultur (som fortsatt är odefinierad på riktigt) och ett s.k. svenskt kulturellt beteende avgör vem som är svensk. Inget nytt där.

Men ändå definierar de ”svensk” så här i programmet:

”Svensk är den som har en helt övervägande svensk identitet, och som av sig själv och av andra svenskar uppfattas som svensk. Partiet gör dock en tydlig åtskillnad på nationstillhörighet och medborgarskap och menar att alla svenska medborgare skall ha samma rättigheter och skyldigheter.”

Dvs vi som känner oss som svenskar är svenskar. Men det stämmer ju inte med hur de talar om svenskhet i  sin definition av svenskfientlighet.

Svenskfientlighet är ett begrepp som har funnits på nätet i ett par år nu, och är väldigt vanligt bland främlingsfientliga nätdebattörer, men jag har inte sett det definieras så här passionerat och offentligt av Sverigedemokraterna förut. Begreppet svenskfientlighet är Sverigedemokraternas version av främlingsfientlighet. När någon kallar en Sverigedemokrat främlingsfientlig, kallar de personen svenskfientlig tillbaka.

Om detta sätt att se på kultur, på maktstrukturer och på människor skulle slå igenom i den politiska mainstream-retoriken (vilket det finns risk för i och med Sverigedemokraternas frammarsch) kan vi se en farlig utveckling där människor med utländsk bakgrund blir ännu mer stigmatiserade, diskriminerade och segregerade.

Därför ska jag försöka förstå vad Jimmie Åkesson säger och menar:

Svenskfientligheten är etablissemangets fel. De riksdags- och regeringspolitiker som nu har makten har genom sitt självförakt (svenskar som hatar svenskar) skapat ett samhälle med en utbredd rasistisk och svenskfientlig syn på svenskar, för att makthavarna är själva svenskar som för en politik som positivt särbehandlar människor med annan bakgrund än svensk, enligt Åkesson.

Segregationen av människor med utländsk bakgrund är INTE, jag upprepar, INTE, etablissemangets fel. Det verkar finnas folk som säger att ”[vi svenskar] har inte varit tillräckligt bra på att integrera invandrarna som kommer till Sverige, vi har inte lagt tillräckligt med pengar på de invandrartäta områdena osv, och hur man än vrider och vänder på det, så är det ‘svenskarnas fel’.”. Han är innerligt trött på den utgångspunkten. För kommer man till Sverige, då måste man anpassa sig till det svenska samhället. Alltså är det de nyanländas (och deras barns och barnbarns) fel att de inte har ”anpassat sig” till det svenska samhället. *applåder från publiken*

Ansvaret läggs först hos politikerna och sedan hos ”svenskarna”. Och alla dessa människor som vägrar att anpassa sig. Men om man däremot är Sverigedemokrat, då är allting tryggt.

Sverigedemokraterna avgör ju vad som är svenskt, vad som är svensk och bra kultur, och vad som ska vara en ”svensk norm”. Följer man deras regler, oavsett levnadssätt, kommer allt bli bra. Problemet för dem är när man gör det och blir hatad för det. Varför tycker folk att det är så fel med att ”vara svensk”?

Sanningen är att de i äkta konspirationsteoretisk anda vänder på frågan om diskriminering och rasism till att handla om påstådd rasism mot svenskar. Maktstrukturen är omvänd, med det svenskhatande politiska etablissemanget i spetsen, som hela tiden diskriminerar svenskar.

I en Sverigedemokratisk värld är den svenska befolkningen homogen. Den ska följa deras definition av svenskhet (dvs inte den där om ”alla som känner sig svenska”) och helst följa kristna traditioner i det offentliga. Om man avviker från denna konstruerade norm, t.ex. är nyanländ, muslim eller bög, då bör man anpassa sig själv och sin livsstil och hålla det avvikande beteendet privat. Då kan man inte hålla på och gifta sig med personer med samma könsidentitet (fientligt mot den svenskkristna traditionen), försöka lära sina barn att tala sitt modersmål (fientligt mot det svenska språket som samhällsbärande språk) eller utöva sin islamska tro (fientligt mot det svenska samhället, islam är ju inte en religion, det är ett politiskt system som ämnar att förstöra världen).

Och så säger de att de inte är fientliga. Det är alltså resten av samhället som är fientligt. Alla som inte är Sverigedemokrater är svenskfientliga.

Björklund-logik

Eftersom så många har skrivit så mycket klokt om Björklunds utspel igår, kommer jag att låta bli. Läs gärna vad Ulf Bjereld, Ali Esbati och Niklas Hellgren skriver om detta.

– Undervisning är kommunikation, det är att kunna se varandra i ögonen och ansiktet och kunna kommunicera med varandra. Där menar jag att det är extremt olämpligt att tillåta klädsel som täcker ansiktet, säger Jan Björklund.

Eftersom Jan Björklund argumenterar ”man måste kunna se för att kommunicera, alltså kan vi inte tillåta sådant som obstruerar synen” tänkte jag komma med fler förslag till honom med samma logik:

  • Inför glasögontvång för lärare med synfel
  • Inför glasögontvång för elever med synfel
  • Avskaffa distanskurser och nätundervisning
  • Förbjud synskadade att undervisas tillsammans med icke-synskadade
  • Förbjud heltäckande skägg för manliga lärare, hela ansiktet måste synas (Pagrotsky får inte undervisa!)
  • Förbjud andra kommunikationsmedel där ansiktet inte syns, t.ex. telefonsamtal, SMS och Twitter

Och allt detta ska det lagstiftas om, för vi vill att arbetsgivarna ska ha lättolkad lagstiftning att följa. Tänk vad kul det kan bli med lite liberala förslag!

Straw man i religionsfrihetsdebatten

Debattören Dilsa Demirbag-Sten och filosofen Per Bauhn demonstrerar: Hur man skapar en straw man och debatterar mot den och får fram sina politiska poäng istället för att bemöta ursprungsargumenten.

De extrapolerar argument som inte är särskilt prominenta i ursprungsartikeln. Känns som en ganska typisk ateistisk och übersekularistisk artikel.

De väljer att bortse från de starka främlingsfientliga och islamofobiska (och antisemitiska) krafterna som aktivt försöker stöta bort muslimer och skapa en nidbild av dem. De ser det inte som ett problem att det finns en växande antimuslimsk opinion i landet, som hetsar för moskéförbud och burka- och slöjförbud.

Författarna skrev att det kan vara svårt för muslimer att fira ramadan eller helga vilodagen på fredagar när normen i vårt samhälle är att vara ledig under jul och söndagar, utan att många gånger fundera på dess religiösa innebörd (dvs att det är möjligt att vi firar jul och är lediga på söndagar pga kristen tradition, men inte pga kristendom).

Det här beskriver Demirbag-Sten och Bauhn som:

”Artikelförfattarna går i gång på att söndagen, julen och påsken, men inte fredagen och ramadan, är ‘röda dagar’. Detta är diskriminering av muslimer, menar de. ”

och

”Men, menar författarna, den som vill fira andra dagar än de som anges i den svenska almanackan är missgynnad i förhållande till majoritetskulturens medlemmar. Ja, så är det ofta att tillhöra en minoritet oavsett dess karaktär – men är det en orättvisa?”

Sen jämställer de ganska nedlåtande religion med olika intressen som folk kan ha och hävdar i princip att människor inte är missgynnade om de väljer att vara missgynnade. Med andra ord, eftersom jag (dvs mina föräldrar) har valt att bo i förorten har jag alltså begränsat mina möjligheter till exempelvis bättre utbildning (eftersom många barn i förortsskolor presterar sämre än dito i innerstadsskolor). Därför är min bostadssituation INTE samhällets problem, utan mitt eget eftersom min familj har valt den. Detsamma gäller religionen, när det är självvalt så får inte samhället/arbetsplatser/m.m. anpassas efter dessa individers behov, utan det är dessa individer som måste anpassa sig till samhället.

Och så skriver de saker som ”Artikelförfattarna vill uppenbarligen att samhället ska tvingas anpassa sig till religiösa normer.” Som om författarna hade varit fundamentalister som bara vill göra samhället helt  religiöst. Det författarna skriver är ju faktiskt motsatsen:
”Det sekulära samhällskontraktet är en förutsättning för ett mångreligiöst samhälle”.

Jag läser ursprungsartikeln som personer som hävdar att integration är en ömsesidig process, dvs att samhället anpassas efter dess individer (eftersom samhället utgörs av dess individer) samtidigt som dess individer anpassas till samhället. Det är inte en ensidig process. Och att respekt bör ges till de som väljer att tro på något (som inte är skadligt eller bryter mot t.ex. mänskliga rättigheter), även inkluderat ateister, agnostiker m.fl.

Men Demirbag-Sten och Bauhn reducerar debatten till att handla om privat vs. offentlig religionsutövning, och i princip verkar det som att de vill skapa ett samhälle helt utan offentlig religionsutövande, där människor som inte kan ta ett arbete med vissa villkor pga sin tro måste avsäga sin tro eller låta bli att arbeta.

Ja, jag inser ironin i att jag möjligtvis skapar min egen straw man.