Straw man i religionsfrihetsdebatten

Debattören Dilsa Demirbag-Sten och filosofen Per Bauhn demonstrerar: Hur man skapar en straw man och debatterar mot den och får fram sina politiska poäng istället för att bemöta ursprungsargumenten.

De extrapolerar argument som inte är särskilt prominenta i ursprungsartikeln. Känns som en ganska typisk ateistisk och übersekularistisk artikel.

De väljer att bortse från de starka främlingsfientliga och islamofobiska (och antisemitiska) krafterna som aktivt försöker stöta bort muslimer och skapa en nidbild av dem. De ser det inte som ett problem att det finns en växande antimuslimsk opinion i landet, som hetsar för moskéförbud och burka- och slöjförbud.

Författarna skrev att det kan vara svårt för muslimer att fira ramadan eller helga vilodagen på fredagar när normen i vårt samhälle är att vara ledig under jul och söndagar, utan att många gånger fundera på dess religiösa innebörd (dvs att det är möjligt att vi firar jul och är lediga på söndagar pga kristen tradition, men inte pga kristendom).

Det här beskriver Demirbag-Sten och Bauhn som:

”Artikelförfattarna går i gång på att söndagen, julen och påsken, men inte fredagen och ramadan, är ‘röda dagar’. Detta är diskriminering av muslimer, menar de. ”

och

”Men, menar författarna, den som vill fira andra dagar än de som anges i den svenska almanackan är missgynnad i förhållande till majoritetskulturens medlemmar. Ja, så är det ofta att tillhöra en minoritet oavsett dess karaktär – men är det en orättvisa?”

Sen jämställer de ganska nedlåtande religion med olika intressen som folk kan ha och hävdar i princip att människor inte är missgynnade om de väljer att vara missgynnade. Med andra ord, eftersom jag (dvs mina föräldrar) har valt att bo i förorten har jag alltså begränsat mina möjligheter till exempelvis bättre utbildning (eftersom många barn i förortsskolor presterar sämre än dito i innerstadsskolor). Därför är min bostadssituation INTE samhällets problem, utan mitt eget eftersom min familj har valt den. Detsamma gäller religionen, när det är självvalt så får inte samhället/arbetsplatser/m.m. anpassas efter dessa individers behov, utan det är dessa individer som måste anpassa sig till samhället.

Och så skriver de saker som ”Artikelförfattarna vill uppenbarligen att samhället ska tvingas anpassa sig till religiösa normer.” Som om författarna hade varit fundamentalister som bara vill göra samhället helt  religiöst. Det författarna skriver är ju faktiskt motsatsen:
”Det sekulära samhällskontraktet är en förutsättning för ett mångreligiöst samhälle”.

Jag läser ursprungsartikeln som personer som hävdar att integration är en ömsesidig process, dvs att samhället anpassas efter dess individer (eftersom samhället utgörs av dess individer) samtidigt som dess individer anpassas till samhället. Det är inte en ensidig process. Och att respekt bör ges till de som väljer att tro på något (som inte är skadligt eller bryter mot t.ex. mänskliga rättigheter), även inkluderat ateister, agnostiker m.fl.

Men Demirbag-Sten och Bauhn reducerar debatten till att handla om privat vs. offentlig religionsutövning, och i princip verkar det som att de vill skapa ett samhälle helt utan offentlig religionsutövande, där människor som inte kan ta ett arbete med vissa villkor pga sin tro måste avsäga sin tro eller låta bli att arbeta.

Ja, jag inser ironin i att jag möjligtvis skapar min egen straw man.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s