Mitt anförande på ”Hopp om humaniora?”

Det är dags för oss humanister att säga ifrån.

Myten om humanioras onyttighet har lamslagit oss, och den ömsom tysta och ömsom uttalade nedvärderingen av humaniora har tillåtits pågå allt för långe. Tydligast märker vi studenter av det i form av extrem brist på lärarledd undervisning pga att universiteten får mindre resurser för humaniorastudenter än för exempelvis ingenjörsstudenter.

Många studenter tror inte att det finns någon framtid i att studera humanistiska ämnen. Den myten är den viktigaste av alla att krossa.

Humanistisk kompetens är eftertraktad och nyttig, och det enda som behövs är självförtroendet hos humanisterna själva att gå ut och visa på sin kompetens på arbetsmarknaden.

Vi humanister måste ta strid om kunskapssynen i Sverige, och vi måste vara bestämda när vi säger att kunskap om mänsklig kultur och mänskligt tänkande aldrig är onyttigt eller onödigt. Tvärtom är den kunskapen grundläggande och nödvändig om vårt samhälle ska kunna utvecklas.

Vi måste först och främst vända den negativa trend av ursäktande från humanisternas sida som lamslagit oss, vi måste tillsammans stärka den humanistiska identiteten och ställa krav.

För att göra detta har humaniorastudenter vid de sex största universiteten gått ihop och skapat ett gemensamt projekt som vi kallar Projekt Athena. Det är ett nationellt projekt för humanistisk upprättelse.

Bland annat försöker vi göra studenter medvetna om vilka kompetenser de får efter att de har tagit ut en examen i humaniora. Vi försöker ge dem verktyg för att själva kunna söka sig till arbetsmarknaden och formulera vad de har lärt sig under utbildningen.

Bland de kompetenser vi räknar upp finner vi: att arbeta självständigt, en utvecklad förmåga att inhämta och bearbeta en stor mängd information, att samarbeta med andra människor, en utvecklad förmåga att uttrycka sig i olika språk och på olika sätt…

Och kanske viktigast av allt: det kritiska tänkandet och den kulturella förståelsen. Vi förklarar att kritiskt tänkande är inte något man automatiskt får efter en viss ålder, utan det är något man utvecklar genom diskussion, reflektion och problematisering, något man gör i väldigt stor utsträckning inom humaniora ämnen. Att förstå olika fenomen, kunna sätta dem i kulturella och historiska kontexter är oerhört viktigt.

Det är viktigt att studenter själva kan förklara för andra varför de är viktiga för samhället, varför de är NYTTIGA för samhället. Väldigt många ifrågasätter humanisters studietid och ser det som onödigt, slöseri med tid och pengar pga att det inte leder nånvart. Det är ännu mer problematiskt när studenter får höra ”det är kul att ni har sökt till den här utbildningen, men tro inte att det kommer leda till några jobb!” från sina lärare. Om människor som undervisar i humanioraämnen uttryckligen säger att studenterna inte har någon framtid inom ämnet är det inte konstigt att studenter inte tror på sitt ämne eller att så få studenter söker sig till högre nivåer inom sina utbildningar.

Visst, det ÄR svårt för humanister att få arbete efter utbildningar, men det innebär inte att det är omöjligt. Eller att utbildningen är onödig. Det finns många andra sätt att öka sin anställningsbarhet, som ideellt engagemang som ger fler erfarenheter och ett bredare kontaktnät.

För många är det viktigt att en utbildning leder någonstans, oftast menar de ett arbete som motsvarar utbildningens namn. Jag tror att vi måste förändra den här bilden av utbildningens syfte. Vi får inte glömma bort bildningsidealet, och att människor som skaffar sig en humaniorautbildning blir oerhört bildade och att det inte är något dåligt. Detta är viktigt, för kritiskt

tänkande individer kan fatta mer rationella beslut och det kan ses som viktigt för demokratin med bildade medborgare.

Men vad är då poängen med bildningen om dessa individer inte tror att de kan bli anställda, får ständigt höra den här myten om sin egen onyttighet och att deras kunskaper inte är användbara? Resultaten från den viktiga humanistiska forskningen som bedrivs på våra lärosäten behöver nå ut till det övriga samhället, och att använda studenter till det är ett utmärkt sätt att göra det på.

När vi argumenterar för humanisters anställningsbarhet pratar vi inte i termer av specifika jobb, utan att deras kompetenser är nödvändiga och nyttiga för arbetsmarknaden. Saker som arbetsgivare bör fundera över är…

Söker man verkligen just en civilingenjör, eller söker man en person som kan identifiera och lösa problem, arbeta med information och handskas med stora mängder data, bedöma risker och dra slutsatser? Söker man efter just en ekonom, eller är man ute efter någon som har förmågan att lära sig själv och att förbättra sin prestation och självkännedom?

Ingen arbetsgivare anställer en examenstitel, oavsett hur hög status den har, det är alltid en individ som anställs och olika individer har olika kompetenser. En examen är ett slags bevis på vilka kompetenser man har erhållit, men många ser inte på en humanioraexamen på det här sättet och därför måste vi uppvärdera den och lära studenterna att formulera hur användbara deras

kunskaper och kompetenser är.

Projekt Athena har tre krav, som vi har skrivit i något vi kallar Det humanistiska manifestet.

1) Det första kravet är mer resurser till humanistiska fakulteter för att studenter ska kunna få mer lärarledd undervisning.

De ca 4 timmar per vecka som en del studenter får är inte tillräckligt för att betrakta utbildningen högkvalitativ. Hur ska man kunna diskutera de frågor som tas upp i utbildningen med så få timmar? Hur kan uppsatser kallas god forskning när många studenter knappt får träffa sina handledare?

2) Det andra kravet är att vi vill att lärosätena ska aktivt ge studenter bättre arbetslivsanknytning på utbildningarna. Det handlar främst om att ge studenter information om hur de kunskaper de får från utbildningen kan användas efter examen och varför de kunskaperna är viktiga och nyttiga. Arbetslivsanknytning kan vara alltifrån alumnträffar, mentorskapsprogram, arbetsmarknadsdagar, till att ge studenterna praktik.

När de här kraven kommer gemensamt från humaniorastudenter blir det lättare för oss att få en bättre självbild och skapa en stark humanistisk identitet.

3) Det tredje kravet kallar vi ”stolta humanister i alla sektorer”. Vi vill att humanister ska sluta behöva försvara sig, utan att vara stolta över sina utbildningar och se dem som nödvändiga för samhället. Oavsett om man student, yrkesverksam humanist eller undervisar i ett humanioraämne måste vi alla kunna se oss som nyttiga och inte låta myten om vår onyttighet.

Nu har humaniorastudenter över hela Sverige samlats under denna symbol, som vi kallar Humaniststjärnan. Det är den nationella symbolen för humaniora, och vi ser alltfler humanister bära den här symbolen. Allt mer material trycks med stjärnan, alla evenemang som vi anordnar på de olika lärosätena har alltid med stjärnan och framför allt bär vi pins med Humaniststjärnan.

Detta gör att vi lättare kan känna igen varandra och ta del av samma gemenskap. Tillsammans kan vi visa att humanister behövs, att vår kunskap och humanistiska vetenskaper är nödvändiga och att samhället inte klarar sig utan oss. Tack.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s