#soppköksthlm och kritiken mot engagemang

I söndags var jag med och anordnade ett soppkök för behövande. Dels för att belysa frågan, dels för att engagera andra Stockholmare och dels för att ge mat till människor som är i behov av det.

Efter att ha ägnat en hel helg åt att rodda ihop ett soppkök för behövande (och ca tio dagar för planering, tillståndsansökan etc), så möts man av kritik när det väl väcker uppmärksamhet.

Hanna Broberg, som sitter i Norrmalms stadsdelsnämnd är kritisk på Twitter mot att det anordnas soppkök. Men först är hon mest kritisk mot de som engagerar sig i detta, och menar att de gör det för att söka bekräftelse. Senare i diskussionen på Twitter ändrar hon sig och hävdar att hon enbart kritiserar konceptet ”soppkök” för att det inte är tillräckligt långsiktigt eller löser alla problem. Vilket inte heller var tanken med soppköket.

Vi ville väcka diskussion kring hemlösheten, vilket vi nu verkar ha gjort. Vi lyckades även engagera nära hundra personer som var där och hjälpte till och skänkte saker, samt folk som spred budskapet över sociala medier. Många av dessa har aldrig engagerat sig för hemlösa tidigare. Vi lyckades även ge människor ett (eller flera) mål mat och kläder.

Sedan jämför hon vår mat till behövande i ett soppkök en söndageftermiddag med en designer som skapat ”uteliggarlakan” för folk att köpa:

Louise Dane skrev i söndags natt ett välformulerat personligt svar till Hanna Broberg, här i ett öppet brev:

Idag har jag tillbringat 8 timmar utomhus. 10.30-18.30.

Om jag gjorde det för ”min egen hjälteinsats skull”? Jag tror inte det, men vem är jag att döma?

Uppenbarligen gör Hanna Broberg det så mycket bättre.

Låt mig utveckla. För några dagar sedan började tweets med hashtaggen #soppköksthlm dyka upp i min feed på Twitter. En grupp personer som inte orkade med att ignorera det stora antal hemlösa som finns i Stockholm hade börjat organisera sig. (Nej, jag menar inte att de är de första som reagerat. Jag menar inte heller att inga andra initiativ finns. Bare with me).

Planen: Att organisera ett soppkök på Medborgarplatsen en söndag i februari. Och låt mig påminna er här: februari i Stockholm är jävligt kallt.

Sagt och gjort. Idag, ca 10 dagar efter att idén lanserades, hölls ett soppkök på Medis. Kl 12-18. Soppa för 250 personer. Mackor för lika många. Kaffe, te, frukt, fikabröd och inte minst kläder och skor.

När Hanna Broberg ikväll skrev på Twitter – ”är soppkök en hjälteinsats eller egen bekräftelse? Vilka jobbar med det övriga 364 dagar och vad behövs långsiktigt? Målet?” –  så provocerar det.

Att bemöta initiativ för att hjälpa medmänniskor bör aldrig, låt mig repetera ALDRIG, mötas med sådant förakt. Att kritisera att 250 personer fick mat är inte bara osmakligt – det är rätt jävla vidrigt. Att däremot ifrågasätta att inget mer görs för att förändra detta – DET är rätt jävla konstruktivt.

Men det gör du inte, Hanna Broberg. Det gör inte människor som lägger sin energi på att klaga på de initiativ som FAKTISKT tas.

Att klaga på det som sker är att klaga på engagemang. Att klaga på engagemang är att skjuta sig själv, och samhället, i foten.

Utan engagemang stannar vi. Utan engagemang slutar vi att utvecklas.

Det enda som är dummare än att klaga på det som FAKTISKT görs är att inte bry sig alls. Men att klaga på det som GÖRS och inte på det som INTE görs – det är dumt. Och onödigt.

Vet du vad, Hanna Broberg?

Jag tror att alla är överens om att i ett väl fungerande samhälle behövs inga soppkök. I ett samhälle som fungerar finns mat och bostad för alla. I hate to tell you so – men det samhället ÄR inte dagens Sverige.

I dagens Sverige behövde 250 personer soppa i kylan.

Fram till dess att samhället hanterar hemlösheten så kommer alla organisationer som ”jobbar med det övriga 364 dagar” att behövas. Fram till dess kommer alla som hjälpte till att sprida ordet idag att behövas. Fram till dess kommer alla medmänniskor som kom förbi med mat och kläder att behövas. Fram till dess kommer alla caféer vars personal skänkte kaffe, fikabröd och mackor att behövas.

Fram till dess kommer initiativ som Soppkök Stockholm att behövas.

Inte för att jag behöver det för ”min egen hjälteinsats skull”. Utan för att de 250 hungriga människor vi träffade idag behövde det.

För att samhället behöver det.

I dagens Sverige fick jag, frusen som fan, gå hem och sova inomhus. De flesta av de jag träffade idag fick det inte.

Så snälla Hanna, klaga inte på engagemanget. Använd ditt eget engagemang. Använd ditt politiska engagemang till att förändra. För vet du – om du använder det väl, då behövs inga fler soppkök.

Louise Dane

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s