Nostalgin gör att vi missar alla nyanser

Det här inlägget var från början en kommentar till den här intervjun med Janne Josefsson från 2008, men den kan tillämpas på typ allt som handlar om nostalgi som utgångspunkt i en debatt om integration, mångfald och rasism.

Utdrag från intervjun:

[Det andra hotet mot den undersökande journalistiken] är det låga förtroendet journalister har hos allmänheten. Han menar att det beror på den bristande rapporteringen från baksidan av det mångkulturella samhället.

– Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det. Det är otroliga saker som har hänt i arbetarförorterna, där en trappuppgång på några år kunde förvandlas, medan vi stämplade rasist i pannan på de som protesterade och sedan själva förskansar oss i områden långt bort från flyktingar och invandrare, säger han.

Det är intressant när man nostalgiskt använder argument om hur saker och ting har förändrats, och att förändring alltid är dåligt:

Det var bättre förr, säger man. Man pratar om hur det var i ens trappuppgång och hur man aldrig behövde låsa dörrarna. Och så hittar man en företeelse som är annorlunda nu jämfört med då och antar att det är orsaken till att saker har förändrats.

Invandringen, mångkulturen.

Jag undrar om det finns något politiskt samhälle vars trappuppgångar ALDRIG förändras (förutom Nordkorea då) och hur dessa samhällen egentligen mår.

ALLA som flyttar hemifrån och sedan återvänder inser att deras hem har förändrats. Ping John Cleese. Det här händer även de människor som har invandrat till Sverige och sedan besöker sitt hemland och ser hur saker förändras där. Men då kanske förändringarna där inte skylls på ”invandrarna” i det landet, utan på att saker och ting förändras av olika anledningar.

Frågan är också varför det mångkulturella samhället måste ha en framsida och en baksida (varför är det binärt överhuvudtaget??), varför kan man inte acceptera att det är ett samhälle där många olika grupper och kulturer befinner sig samtidigt. Och att det alltid har varit så, men i olika grader och i olika dimensioner. Varför måste man försvara eller försköna ett mångkulturellt samhälle? Vi har aldrig levt i en monokulturell nationalstat. Människor blickar tillbaka nostalgiskt till en tid då skiljelinjerna inte ansågs vara ”kulturella” (utan snarare klassmässiga, genusmässiga osv). När bönder inte fick frottera med adeln, när kvinnor var kvinnor och män var män.

Det kanske handlar om definitionen av kultur. Svensk kultur hette inte riktigt ”svensk kultur” före globaliseringen. Det är intressant att man numera diskuterar ”kultur” istället för segregation. Eller ”splittring”, som Sverigedemokraterna kallar det.

Jag vet inte. Allt kanske var bättre förr för den enskilde personen. Och kanske är det viktigt för alla människor att bevara trappuppgången trappuppgångskt.

Bonus:

I USA på 1950-talet motsatte sig väldigt många vita medborgare integrationen av svarta ungdomar till skolor med både svarta och vita. Detta gjorde de med våld, protesterade utanför skolorna och allt med argumentet att integrationen skulle förstöra deras (vita) kulturella arv. Det var bättre förr, innan de svarta gick i skolan med de vita. Se avsnitt två av den fantastiska dokumentärserien Eyes on the Prize:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s