Mamman tigger för att betala sonens studentmössa

IMG_20120923_113943

Apropå barnfattigdomsdiskussionen skrev jag så här i maj 2012:

På senaste Soppkök Stockholm 20 maj träffade jag en kvinna som blev helt tårögd när hon såg vad vi gjorde. Hon gav Milad en kram och sen gav hon mig en kram. Hon berättade för mig att hon kanske inte kommer kunna bo kvar där hon bor nu med sin son som snart tar studenten, och vet inte vart hon ska ta vägen. Hon behövde pengar för att kunna köpa en studentmössa till honom, en begagnad. Då kommer han kunna fira slutet av sin gymnasietid precis som sina klasskamrater. Han kommer inte sticka ut som killen utan studentmössa. Han kanske inte behöver skämmas för sin mamma, för sin familj, för det liv han lever. Men det kanske bara är kosmetiskt. Även om han har en fin, begagnad studentmössa kommer han fortfarande leva i en otrygg situation. Men han kanske ändå kan behandlas som alla andra?

Hur många sådana här ungdomar och barn har vi i våra skolor idag? Som man inte vet är fattiga för att de lyckas se ut och bete sig ”som alla andra”? Som får hjälp av kvinnojourer, kyrkor och andra frivilligorganisationer för att klara vardagen ”som alla andra”?

Kvinnan tackade oss för vårt fina arbete, och kramade oss ännu mer. Hon sade att det måste ha varit Guds verk. ”Det finns ingen annan förklaring”, sade hon.

Samma kvinna träffade jag på T-Centralen fyra månader senare. Hon gick runt på perrongen och bad passagerare om pengar. Hon kom ihåg mig. Gav mig en kram och jag gav henne lite pengar. Hennes son fick till slut en studentmössa och tog studenten. Den där studentmössan får nog sonens lillebror låna när han tar studenten. Då är han också som alla andra. Nu är den före detta gymnasieeleven förhoppningsvis på väg till ett liv där deras ekonomiska situation blir bättre och inte begränsar dem i lika hög utsträckning. Ett liv där deras mamma inte går runt och ber människor om tjugolappar och hundralappar för att kunna ge deras barn en dräglig tillvaro. Jag hoppas verkligen det.

Jag gråter för det svenska samhälle vi lever i.

Annonser

New Year

image

Three flying lanterns float into the sky, with the moon gazing at them from a distance. The year is over, and it ended exactly the same way it started. On a rooftop in Bangladesh.

2012 was for me, in many ways, a life-changing year. The most significant part was definitely starting the soup kitchen initiative, Soppkök Stockholm, to raise people’s awareness of homelessness in Sweden, and at the same time creating a meeting place for those who would never meet. So they did. And so did I.

The year has been filled with contrasts. New meetings, new friends and new insights. Talking to wealthy and then meeting those who are deprived of wealth. Engaging people in helping others and then speaking to those who won’t.

I look onto the streets of Dhaka, and keep glancing at the horrifying situation of human beings begging for money for their survival. Or working to get a few Taka to get through the day. Children. Limbless. Disfigured. Dismantled. Out of character and out of place. Transgendered. Transmuted. Transfixed, I look upon these incidents, and so called accidents.
For the first time this year, I haven’t a clue of how to help.

But this is what I have learnt thus far.

Solidarity.

Solidarity with every human being.
The recipe: An open mind, and two ears. And empathy, which leads to action. Without listening, conversation is merely a monologue, trying to convince the other of one’s opinions.

Life is always about acts of solidarity, but differs in who we wish to support. Our children, our friends, our neighbours. What happens when this expands to people whom we do not know? What are we afraid of?

New insights, new friends and new meetings. I am not the same person I was a year ago. Hopefully the coming year will teach me even more than this year.

Three flying lanterns float into the sky, with the moon gazing at them from a distance. The year is over, and it ended exactly the same way it started. On a rooftop in Bangladesh. The new year awaits.