Publicistisk pluralism

Svenskt Näringsliv fick in en annons i DN idag som visar hur bra invandring är för samhällsekonomin. Bara tanken om att mitt existensberättigande ska mätas i termer av lönsamhet är mind-blowing. Samtidigt blev jag i förrgår inbjuden till en Facebook-grupp som samlar in pengar för att också göra en motannons. Och medlemmar i Feministiskt initiativ samlar också in pengar för att göra en annons för invandring i DN. Så här ser det ut när samhällsdebatten reduceras till en fråga om reklam.
Numera kostar det alltså hundratusen kronor för att kunna göra sin röst hörd i DN. Hur är det rimligt?

Här är tre länkar om varför statistiken är felaktig och rasistisk.

Peter Wolodarski försvarar publiceringen av den första annonsen, som spred rasistiska myter om invandring, så här:
– Vi har utifrån vår liberala tradition en generös annonspolicy, som även omfattar ståndpunkter som är skilda från DN:s.

Det är en idé om liberal pluralism, där frågan om mänskliga rättigheter är förhandlingsbar och bara en fråga om argument mot argument. Flera andra chefredaktörer har uttalat sig kritiska mot den inställningen, och menar att de inte skulle publicera en annons som sprider felaktiga siffror och rasistiska myter. Wolodarskis hållning är dock densamma som Thomas Mattssons (Expressen) när en krönikör skriver med rasbiologiska termer om hur ”pursvenskar” håller på att dö ut. Den är samma som Jan Helins (Aftonbladet) när en kolumnist skriver om flyktingmottagandet som en ”tickande bomb” i vårt fina civiliserade Europa. Det sker en stark glidning för vad som är okej att publicera i tidningar. Skillnaden är att i Wolodarskis fall handlar det inte om en opinionsjournalistisk text, utan om en annons. Och för att kunna delta i debatten på samma plattform kostar det några hundratusen kronor.

Mårten Schultz, professor i civilrätt, säger på Twitter att DN-annonsen inte alls är en fråga om yttrandefrihet i en debatt, utan om reklam. Det är alltså inte olagligt för DN att publicera en sån annons, utan en fråga om ett redaktionsbeslut. De måste inte publicera allt. De kan tacka nej. De skulle aldrig publicera en annons för den antisemitiska boken ”Sions vises protokoll”. DN Debatt skulle nog aldrig publicera en debattartikel skriven av det nynazistiska partiet Svenskarnas parti heller. Så de _måste_ aldrig publicera något.

Det här handlar inte om obekväma åsikter. Det handlar inte om den felaktiga faktan. Det handlar inte ens om politik. Det handlar om en djup fientlig inställning mot att människor bosätter sig i samma land. Där jag som är medborgare och född i landet får läsa att min familj är ett av de största problemen i samhället, med sin blotta existens. I landet där man får säga precis vad man vill på bloggar, utan att polisen griper en. Där andra människor får säga vad de vill för att kritisera andras ställningstaganden. Det är ett land där det inte finns ett tvång för en redaktör att publicera rasism.

Och därför tycker jag att vi inte ska göra det. Det är alltså varken censur eller förbud, det är en av de många redaktionella principer som redan finns för vad som ska publiceras, och en princip som fler borde följa.