Det var en fågel som först märkte att någonting höll på att hända

Något hände i Botkyrka idag. Kommunen säljer ut Alby till en riskkapitalist som inte uppfyller kommunens krav. All heder till de moderater i Botkyrka som gick emot partilinjen och röstade mot försäljningen till en person som inte ens kan avtala om långsiktigt engagemang, som kommunen egentligen krävde. Till ett företag som kräver att tjäna dubbelt så mycket som Botkyrkabyggen gjorde.

http://blogg.dn.se/viktor/2013/06/26/alby-ar-salt/

Ingen heder hos Socialdemokraterna i Botkyrka som beter sig som Moderaterna. De som vill sälja ut Albybergets 1300 bostäder så fort som möjligt till varje pris. Till. Varje. Pris.

Ingen heder hos det så kallade Socialdemokratiska arbetarpartiet som har försökt förhindra demokratisk organisering i Botkyrka under de senaste månaderna.
Ni svek folket. Glöm aldrig det.

Till och med Sverigedemokraterna ville ha en folkomröstning. Kommunstyrelsen i Botkyrka är pinsam och nu skäms jag innerligt för att jag kommer från Botkyrka.

Det fanns en Botkyrkalåt som vi brukade sjunga när jag gick i grundskolan där: ”Botkyrka! Vilken underbar plats du är! Vi har kommit från hela världen hit och vi ska bygga vår framtid här.”
Men det finns inte mycket till framtid här, där invånare som betalat hyra och skatt i 15 år får se sina bostäder säljas ut istället för att renoveras.

Till varje pris.

Nu håller vi inte tysta. Vi ropar, vi skriker, vi förklarar för alla sossar hur deras parti i kommunen har svikit sina ideal. Det finns en låt som brukar sjungas under den politiska allsången i Almedalen som heter ”Fy på sig, sosse!”. Den ska jag sjunga extra högt i år.

Annonser

Om aktörskap och kulturella sedvänjor

Apropå den aktuella diskussionen om ”handskakningsfallet” tänkte jag lyfta fram några tweets där jag rantade om detta 2011, med perspektiv från filosofen Bhikhu Parekh:

Varför ungdomar bränner bilar och kastar sten

218869_503389220074_28229_o
Vill ni ha mina bästa länktips när det gäller nyhetsartiklar för att få en bra förståelse för upploppen i Stockholm förra veckan?

1. Journalisten och Husbybon Duraid Al-Khamisi intervjuar stenkastaren och bilbrännaren ”Omar” om hans motiv, hans agerande och tankar.

Hur skiljer sig den här artikeln från de flesta andra? Dels ett inifrånperspektiv med någon från Husby som själv har begått brotten, dels skriven ur ett initifrånperspektiv av en journalist som själv är från Husby med ett eget kontaktnät där.

2. Intervju med polisen Anders om hur han ser på veckans händelser, hur de har agerat och hans rädslor.

Ett annat perspektiv. Kanske har yttre befälet Anders fått stenar kastade på sig av Omar. Kanske stod Omar där i tumultet när en poliskonstapel, underordnad Anders, slog till en oskyldig åskådare och använde rasistiska tillmälen?

Vem har rätt? Vem har fel? Hur ska man välja sida? Det är inte ens det mest relevanta. Det som är relevant är att vi här har två perspektiv. Båda kan vara rätt samtidigt. Det finns även fler perspektiv. Det gäller att kunna se saker och ting från flera håll samtidigt. Man måste kunna granska polisens tvivelaktiga agerande samtidigt som man inte förhöjer bilbrännares agerande till det rimliga.

3. Orsakerna är framförallt sociala och ekonomiska. DN gjorde en granskning av de som har misstänkts för brotten:

Problem i familjen. Sociala problem. Tvångsomhändertaganden. Barn som rymmer. Missbruk. Alkohol, droger. Våld i hemmet. Psykisk ohälsa.

”En annan 17-årig pojke har också omhändertagits av socialen. Under en period på fyra år fick socialtjänsten inte mindre än 26 anmälningar om att pojken for illa i sitt hem. Han har senare också vårdats för narkotikamissbruk.”

Orsakerna är framförallt sociala, ofta till följd av ekonomiska bekymmer.
Kan man förebygga det här? Vad kan samhället göra för att hjälpa?

Andra möjliga utfall för dessa problem är t.ex. överdrivet dataspelande, självskadebeteende och i de mest extrema fallen även självmord.

Ungdomar behöver gemenskap, de behöver saker att göra, de behöver stimuleras.

Orsakerna till bilbränderna är mycket mer seriösa än vi tror. Vi måste se ropen på hjälp. Vi måste se hur människor far illa i familjer runt om i landet. Och hur de här problemen kan vara större i familjer med sämre ekonomi och möjligheter. Och vi måste hitta konstruktiva sätt att hjälpa dem.

Det har inte med invandringen att göra.

4. Danmark-exemplet. I Danmark vill den socialdemokratiske social- och integrationsministern straffa (invandrar)föräldrar till brottsliga eller skolkande ungdomar med lägre bidrag.

Det känns som att vi alltid kommer att kunna titta på Danmark för att se en utveckling vi inte vill ha här i Sverige. En mer populistisk och extrem hållning i de här frågorna är svår att hitta i Norden.

Vi måste hitta konstruktiva sätt att förebygga allt det här. I skolan, i hemmet, på fritidsgården (om det finns en sån) och på torget. Vi behöver fler mötesplatser där människor känner sig hemma. Känslan som uppstod när människor samlades i Husby i lördags för att grilla korv, umgås och titta på fotbollsmatchen på projektorduk.
Den känslan borde vi alltid ha. Då skulle vi alla må bättre.

—–

P.S. Läs gärna min egen text om min egen uppväxt i Norsborg, varför jag har klarat mig så bra mot alla odds:
https://alveolarplosive.wordpress.com/2013/03/20/jag-ar-bara-glad-om-mina-barn-mar-bra/

Det krävdes kravaller i Husby för att se segregationen

Det krävdes alltså kravaller i Husby för att få igång en riktig diskussion om segregationen i Stockholm. Vi vet att välfärdens nedskärningar slår mot de människor som har minst resurser, både ekonomiskt och socialt. Och även de höjda hyrorna. Vi vet också att det gör att andra privata aktörer tar sig ifrån området. Och sen även de medborgare som fått bättre utbildning och jobb och börjat tjäna bättre. Brain-drain brukar det också kallas. En del som flyttar från orten säger att de har flytt ifrån orten. Där finns inte samma chanser för ett gott liv. Inte lika bra förskola för barnen, inte lika stora möjligheter för jobb, inte lika många fritidsaktiviteter.
Så får det inte vara. Ambitionen för Husby måste vara högre. Då måste vi satsa mer på Husby. Vi vet det.

Integrationsministern Erik Ullenhag var med i Studio Ett igår och fick han frågan om vad han tyckte att mötesplatsen Husby Träff flyttades till mindre lokaler utan att fråga om medborgarnas synpunkter, vilket resulterade i att det dåvarande Husby Träff ockuperades av medborgare. Han svarade inte på frågan, utan sade att det är positivt att stadsdelsförvaltningen har lokalkontor i Husby. Fokusera på det positiva.

Egentligen har han inte så mycket att säga om folkpartiets ambition för integration, då den har fastnat i en alliansväv av moderat arbetsmarknadspolitik och kristdemokratisk social- och bostadspolitik.

Han kan alltså inte säga så mycket mer än att det är viktigt att satsa på skolan och polisers dialog med området. Det är svårt att inte hålla med. Men det är inte lösningen på problemen i Husby. Resurstilldelningen till skolan hänger mycket på vad som sägs i Stockholms stadshus, inte vad som sägs i Husby. Därför skulle hela Järvaområdet må bättre om de var en egen kommun, där de som fattar besluten bor i området. Önsketänkande. Så länge behöver politikerna lyssna på sina medborgare.

Den här texten (http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article16819288.ab) är läsvärd, inte för att den handlar om ”högern”, utan för att den pekar på en viktig sak: i slutändan är Husbys fråga Sveriges fråga.
Vilken välfärd vill vi ha? Vilket slags samhälle vill vi ha?