Varför ungdomar bränner bilar och kastar sten

218869_503389220074_28229_o
Vill ni ha mina bästa länktips när det gäller nyhetsartiklar för att få en bra förståelse för upploppen i Stockholm förra veckan?

1. Journalisten och Husbybon Duraid Al-Khamisi intervjuar stenkastaren och bilbrännaren ”Omar” om hans motiv, hans agerande och tankar.

Hur skiljer sig den här artikeln från de flesta andra? Dels ett inifrånperspektiv med någon från Husby som själv har begått brotten, dels skriven ur ett initifrånperspektiv av en journalist som själv är från Husby med ett eget kontaktnät där.

2. Intervju med polisen Anders om hur han ser på veckans händelser, hur de har agerat och hans rädslor.

Ett annat perspektiv. Kanske har yttre befälet Anders fått stenar kastade på sig av Omar. Kanske stod Omar där i tumultet när en poliskonstapel, underordnad Anders, slog till en oskyldig åskådare och använde rasistiska tillmälen?

Vem har rätt? Vem har fel? Hur ska man välja sida? Det är inte ens det mest relevanta. Det som är relevant är att vi här har två perspektiv. Båda kan vara rätt samtidigt. Det finns även fler perspektiv. Det gäller att kunna se saker och ting från flera håll samtidigt. Man måste kunna granska polisens tvivelaktiga agerande samtidigt som man inte förhöjer bilbrännares agerande till det rimliga.

3. Orsakerna är framförallt sociala och ekonomiska. DN gjorde en granskning av de som har misstänkts för brotten:

Problem i familjen. Sociala problem. Tvångsomhändertaganden. Barn som rymmer. Missbruk. Alkohol, droger. Våld i hemmet. Psykisk ohälsa.

”En annan 17-årig pojke har också omhändertagits av socialen. Under en period på fyra år fick socialtjänsten inte mindre än 26 anmälningar om att pojken for illa i sitt hem. Han har senare också vårdats för narkotikamissbruk.”

Orsakerna är framförallt sociala, ofta till följd av ekonomiska bekymmer.
Kan man förebygga det här? Vad kan samhället göra för att hjälpa?

Andra möjliga utfall för dessa problem är t.ex. överdrivet dataspelande, självskadebeteende och i de mest extrema fallen även självmord.

Ungdomar behöver gemenskap, de behöver saker att göra, de behöver stimuleras.

Orsakerna till bilbränderna är mycket mer seriösa än vi tror. Vi måste se ropen på hjälp. Vi måste se hur människor far illa i familjer runt om i landet. Och hur de här problemen kan vara större i familjer med sämre ekonomi och möjligheter. Och vi måste hitta konstruktiva sätt att hjälpa dem.

Det har inte med invandringen att göra.

4. Danmark-exemplet. I Danmark vill den socialdemokratiske social- och integrationsministern straffa (invandrar)föräldrar till brottsliga eller skolkande ungdomar med lägre bidrag.

Det känns som att vi alltid kommer att kunna titta på Danmark för att se en utveckling vi inte vill ha här i Sverige. En mer populistisk och extrem hållning i de här frågorna är svår att hitta i Norden.

Vi måste hitta konstruktiva sätt att förebygga allt det här. I skolan, i hemmet, på fritidsgården (om det finns en sån) och på torget. Vi behöver fler mötesplatser där människor känner sig hemma. Känslan som uppstod när människor samlades i Husby i lördags för att grilla korv, umgås och titta på fotbollsmatchen på projektorduk.
Den känslan borde vi alltid ha. Då skulle vi alla må bättre.

—–

P.S. Läs gärna min egen text om min egen uppväxt i Norsborg, varför jag har klarat mig så bra mot alla odds:
https://alveolarplosive.wordpress.com/2013/03/20/jag-ar-bara-glad-om-mina-barn-mar-bra/

Annonser

Jag är bara glad om mina barn mår bra

601374_505870906754_980794960_n
Jag åt frukost hos mamma imorse. Hon berättade om konsekvenserna av skilsmässor hos flera av våra bekanta. Hur kvinnor har lämnats av sina makar, hur svårt det är att ta hand om sina barn i en sån situation.

Jag tänker på när mamma tog mig och min syster till orkesterövningarna på kommunala musikskolan i Tumba. Hur vi brukade ta bussen dit när det var mörkt ute och hon satt utanför i korridoren och väntade i två timmar innan vi kunde åka hem.

Mamma berättade om hur våra bekanta har drabbats av psykiska problem, både bland de ensamstående föräldrarna och deras barn. Hur otryggheten blandat med oupptäckta diagnoser hos barnen gör det ännu svårare. Aspergers, Adhd, dyslexi. Hur mammor tar dubbla (eller trippla) jobb för att ha råd. Hur det gör att mammor inte hinner göra någonting. Hur de inte hinner uppfostra. Hur de inte har råd. Livspusslet blir sönderslaget och mammor måste reparera det innan de ens kan lägga pusslet. Hon berättade om hur beroende till olika substanser uppstår. Hur styvföräldrar kan vara våldsamma. Hon berättade om en kärlek som har sinat, eller som inte ens var kärlek från början.

Jag tänker på när mamma tog mig och min lillasyster till kollo, läger och feriehem om somrarna, där vi kunde leka och lära oss om livet, lära oss om hur andra svenskar lever i Sverige och träffa andra barn av olika slag. För att hon skulle kunna ta det lugnt i ett par veckor. Vara sig själv. Göra det hon själv vill. Hinna. Det var på kollo jag lärde mig hur man rakar sig. Jag tänker på när mamma ordnade så vi kunde fira påsk, valborg och första maj, midsommar och jul. Jag tänker på alla jobb som mamma har haft, och sen tänker jag på alla jobb som hon har missat pga hur hon ser ut och hur hon pratar. Jag tänker på alla frukostar framför radion, vi lyssnade på Ekot och P1 Morgon, och jag tänker på hur mamma gav mig ett intresse för samhällsfrågor.

Mamma berättade om barn som blivit aggressiva, så att syskon blivit tvungna att flytta därifrån. Barn som blivit vuxna för tidigt. Förlorat barndomen. Barn som blivit slagna, och senare hamnat i missbruk. Familjen som skulle vara en plats för kärlek, som blivit en plats för misär.

Jag tänker på när mamma tog oss till en ny lägenhet i Norsborg och sa ”här ska vi bo snart”. Möblerna som hon hade fått från kvinnojouren var gamla, köksbordet bestod av en planka som stod mellan två små hyllor. Med en bordsduk ser det ut som ett riktigt köksbord. Vi var lyckliga, även om det ibland kunde vara svårt för mamma. Och när min storasyster flyttade in igen. Och när vi var fyra i vår trea, och när min sjuka mormor flyttade in. Och hur vi blev vuxna och stannade kvar. Jag tänker på hur den där lägenheten alltid har varit där för oss. Egentligen är det mamma som alltid har varit där för oss.

Mamma berättade om att hon inte förstår varför de här männen inte ställer upp för sina familjer. Varför de skapar nya familjer, varför några av de bryter kontakten med sin första familj. Varför de var otrogna. Varför de nöjer sig med att betala underhåll.

Fråga mig inte om manlighet, för jag kommer inte ge dig ett svar om självständighet och styrka. För jag satt och grät på tunnelbanan när jag skrev det här.
Fråga mig inte om integration, för jag kommer inte ge dig ett svar om valfrihet och kultur. För jag har getts möjligheter som många andra inte har fått.
Fråga mig inte om fattigdom, för jag kommer inte ge dig ett svar om Afrika, Asien och Sydamerika. För jag lever i Sverige och jag vet att det inte är lätt att leva här. Man ska inte bara kunna bo här, man ska kunna leva här, på samma villkor som alla andra.

78 procent av alla ensamstående föräldrar i Sverige är mammor. De har olika situationer. Det finns också många pappor som faktiskt vill leva med sina barn, men som av olika skäl inte får. Oavsett kan vi förstå att det vi kallar kärlek inte riktigt är det som vi faktiskt ser i samhället. I praktiken är kärlek svårare att upprätthålla än vi tror. Det är aldrig som på film. Och många gånger handlar det inte alls om kärlek. Ibland handlar det om pengar. Och makt.

Jag sänkte volymen på radion för att kunna höra henne bättre. ”Jag är bara glad om mina barn mår bra”, sa hon och gav mig en kram. Världens starkaste person. Jag mår bra, mamma. Jag mår bra.

Mamman tigger för att betala sonens studentmössa

IMG_20120923_113943

Apropå barnfattigdomsdiskussionen skrev jag så här i maj 2012:

På senaste Soppkök Stockholm 20 maj träffade jag en kvinna som blev helt tårögd när hon såg vad vi gjorde. Hon gav Milad en kram och sen gav hon mig en kram. Hon berättade för mig att hon kanske inte kommer kunna bo kvar där hon bor nu med sin son som snart tar studenten, och vet inte vart hon ska ta vägen. Hon behövde pengar för att kunna köpa en studentmössa till honom, en begagnad. Då kommer han kunna fira slutet av sin gymnasietid precis som sina klasskamrater. Han kommer inte sticka ut som killen utan studentmössa. Han kanske inte behöver skämmas för sin mamma, för sin familj, för det liv han lever. Men det kanske bara är kosmetiskt. Även om han har en fin, begagnad studentmössa kommer han fortfarande leva i en otrygg situation. Men han kanske ändå kan behandlas som alla andra?

Hur många sådana här ungdomar och barn har vi i våra skolor idag? Som man inte vet är fattiga för att de lyckas se ut och bete sig ”som alla andra”? Som får hjälp av kvinnojourer, kyrkor och andra frivilligorganisationer för att klara vardagen ”som alla andra”?

Kvinnan tackade oss för vårt fina arbete, och kramade oss ännu mer. Hon sade att det måste ha varit Guds verk. ”Det finns ingen annan förklaring”, sade hon.

Samma kvinna träffade jag på T-Centralen fyra månader senare. Hon gick runt på perrongen och bad passagerare om pengar. Hon kom ihåg mig. Gav mig en kram och jag gav henne lite pengar. Hennes son fick till slut en studentmössa och tog studenten. Den där studentmössan får nog sonens lillebror låna när han tar studenten. Då är han också som alla andra. Nu är den före detta gymnasieeleven förhoppningsvis på väg till ett liv där deras ekonomiska situation blir bättre och inte begränsar dem i lika hög utsträckning. Ett liv där deras mamma inte går runt och ber människor om tjugolappar och hundralappar för att kunna ge deras barn en dräglig tillvaro. Jag hoppas verkligen det.

Jag gråter för det svenska samhälle vi lever i.