Nostalgin gör att vi missar alla nyanser

Det här inlägget var från början en kommentar till den här intervjun med Janne Josefsson från 2008, men den kan tillämpas på typ allt som handlar om nostalgi som utgångspunkt i en debatt om integration, mångfald och rasism.

Utdrag från intervjun:

[Det andra hotet mot den undersökande journalistiken] är det låga förtroendet journalister har hos allmänheten. Han menar att det beror på den bristande rapporteringen från baksidan av det mångkulturella samhället.

– Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det. Det är otroliga saker som har hänt i arbetarförorterna, där en trappuppgång på några år kunde förvandlas, medan vi stämplade rasist i pannan på de som protesterade och sedan själva förskansar oss i områden långt bort från flyktingar och invandrare, säger han.

Det är intressant när man nostalgiskt använder argument om hur saker och ting har förändrats, och att förändring alltid är dåligt:

Det var bättre förr, säger man. Man pratar om hur det var i ens trappuppgång och hur man aldrig behövde låsa dörrarna. Och så hittar man en företeelse som är annorlunda nu jämfört med då och antar att det är orsaken till att saker har förändrats.

Invandringen, mångkulturen.

Jag undrar om det finns något politiskt samhälle vars trappuppgångar ALDRIG förändras (förutom Nordkorea då) och hur dessa samhällen egentligen mår.

ALLA som flyttar hemifrån och sedan återvänder inser att deras hem har förändrats. Ping John Cleese. Det här händer även de människor som har invandrat till Sverige och sedan besöker sitt hemland och ser hur saker förändras där. Men då kanske förändringarna där inte skylls på ”invandrarna” i det landet, utan på att saker och ting förändras av olika anledningar.

Frågan är också varför det mångkulturella samhället måste ha en framsida och en baksida (varför är det binärt överhuvudtaget??), varför kan man inte acceptera att det är ett samhälle där många olika grupper och kulturer befinner sig samtidigt. Och att det alltid har varit så, men i olika grader och i olika dimensioner. Varför måste man försvara eller försköna ett mångkulturellt samhälle? Vi har aldrig levt i en monokulturell nationalstat. Människor blickar tillbaka nostalgiskt till en tid då skiljelinjerna inte ansågs vara ”kulturella” (utan snarare klassmässiga, genusmässiga osv). När bönder inte fick frottera med adeln, när kvinnor var kvinnor och män var män.

Det kanske handlar om definitionen av kultur. Svensk kultur hette inte riktigt ”svensk kultur” före globaliseringen. Det är intressant att man numera diskuterar ”kultur” istället för segregation. Eller ”splittring”, som Sverigedemokraterna kallar det.

Jag vet inte. Allt kanske var bättre förr för den enskilde personen. Och kanske är det viktigt för alla människor att bevara trappuppgången trappuppgångskt.

Bonus:

I USA på 1950-talet motsatte sig väldigt många vita medborgare integrationen av svarta ungdomar till skolor med både svarta och vita. Detta gjorde de med våld, protesterade utanför skolorna och allt med argumentet att integrationen skulle förstöra deras (vita) kulturella arv. Det var bättre förr, innan de svarta gick i skolan med de vita. Se avsnitt två av den fantastiska dokumentärserien Eyes on the Prize:

”Segregerade förorter”

Idag blev jag citerad i DN STHLM apropå min rant igår på Twitter om segregerade förorter. Nedan sammanfattar jag allt.

  1. TanvirMansur
    Hej! Varför kallar man inte mer eller mindre etniskt homogena områden som Djursholm o Solsidan för segregerade? De lever i en etnisk enklav?
  2. androt
    @TanvirMansur Vänstern har väl försökt lansera det i många år, vad jag vet. Fastnar aldrig riktigt i medierna verkar det som.
  3. TanvirMansur
    @patricpeippo Ja, eller för att dessa grupper tillhör normen och då behöver de inte ”integreras”, alltså är de inte ”segregerade”? Typ?
  4. TanvirMansur
    Tänk er den här beskrivningen: ”Solsidan är en utsatt förort med hög segregation då det är ett svensktätt område i utkanten av Stockholm.”
  5. TanvirMansur
    @Sakine Nej, men det är ett hopkok av olika beskrivningar. Det som vagt brukar kallas ”mediebilden”.
  6. TanvirMansur
    Tänk på dessa begrepp och om det verkligen stämmer överens med förorter o vad de betyder: ”invandrartätt”, ”betong”, ”segregerad”, ”utsatt”.
  7. TanvirMansur
    Jag har bott i Norsborg (Norra #Botkyrka) i 25 år. Det enda som är ”betong” kretsar kring tunnelbanan. I övrigt: Skog, sjö, åkrar o skog.
  8. TanvirMansur
    Jag har bott i Norra #Botkyrka i 25 år. Om det är tätt med ngt, så är det mångfald, inte homogenitet. Ungdomar, äldre, akademiker, arbetare.
  9. TanvirMansur
    Jag har aldrig vandrat in i Sverige, utan är född här. Men är alltså en av de personerna som gör att #Botkyrka beskrivs som ”invandrartätt”.
  10. TanvirMansur
    Helt ärligt: Det är mer BETONG i Stockholms innerstad än det är i Stockholms förorter. Snarare tvärtom, mer natur i förorterna.
  11. TanvirMansur
    Vill inte försköna bilden av ”förorter”, men nyansera vår begreppsanvändning. Jag har aldrig känt igen mig i ”betong”-beskrivningen.
  12. TanvirMansur
    Haha, varje gång jag twittrar om #Botkyrka, så lockar jag fram en massa Botkyrka-patrioter. 🙂 Bästa kommunen, what can I say?

Alla som inte är Sverigedemokrater är svenskfientliga

Här definierar Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna, vad han menar med begreppet svenskfientlighet.

Detta stämmer till stor del överens med deras invandringspolitiska program, där en statisk bild av svensk kultur (som fortsatt är odefinierad på riktigt) och ett s.k. svenskt kulturellt beteende avgör vem som är svensk. Inget nytt där.

Men ändå definierar de ”svensk” så här i programmet:

”Svensk är den som har en helt övervägande svensk identitet, och som av sig själv och av andra svenskar uppfattas som svensk. Partiet gör dock en tydlig åtskillnad på nationstillhörighet och medborgarskap och menar att alla svenska medborgare skall ha samma rättigheter och skyldigheter.”

Dvs vi som känner oss som svenskar är svenskar. Men det stämmer ju inte med hur de talar om svenskhet i  sin definition av svenskfientlighet.

Svenskfientlighet är ett begrepp som har funnits på nätet i ett par år nu, och är väldigt vanligt bland främlingsfientliga nätdebattörer, men jag har inte sett det definieras så här passionerat och offentligt av Sverigedemokraterna förut. Begreppet svenskfientlighet är Sverigedemokraternas version av främlingsfientlighet. När någon kallar en Sverigedemokrat främlingsfientlig, kallar de personen svenskfientlig tillbaka.

Om detta sätt att se på kultur, på maktstrukturer och på människor skulle slå igenom i den politiska mainstream-retoriken (vilket det finns risk för i och med Sverigedemokraternas frammarsch) kan vi se en farlig utveckling där människor med utländsk bakgrund blir ännu mer stigmatiserade, diskriminerade och segregerade.

Därför ska jag försöka förstå vad Jimmie Åkesson säger och menar:

Svenskfientligheten är etablissemangets fel. De riksdags- och regeringspolitiker som nu har makten har genom sitt självförakt (svenskar som hatar svenskar) skapat ett samhälle med en utbredd rasistisk och svenskfientlig syn på svenskar, för att makthavarna är själva svenskar som för en politik som positivt särbehandlar människor med annan bakgrund än svensk, enligt Åkesson.

Segregationen av människor med utländsk bakgrund är INTE, jag upprepar, INTE, etablissemangets fel. Det verkar finnas folk som säger att ”[vi svenskar] har inte varit tillräckligt bra på att integrera invandrarna som kommer till Sverige, vi har inte lagt tillräckligt med pengar på de invandrartäta områdena osv, och hur man än vrider och vänder på det, så är det ‘svenskarnas fel’.”. Han är innerligt trött på den utgångspunkten. För kommer man till Sverige, då måste man anpassa sig till det svenska samhället. Alltså är det de nyanländas (och deras barns och barnbarns) fel att de inte har ”anpassat sig” till det svenska samhället. *applåder från publiken*

Ansvaret läggs först hos politikerna och sedan hos ”svenskarna”. Och alla dessa människor som vägrar att anpassa sig. Men om man däremot är Sverigedemokrat, då är allting tryggt.

Sverigedemokraterna avgör ju vad som är svenskt, vad som är svensk och bra kultur, och vad som ska vara en ”svensk norm”. Följer man deras regler, oavsett levnadssätt, kommer allt bli bra. Problemet för dem är när man gör det och blir hatad för det. Varför tycker folk att det är så fel med att ”vara svensk”?

Sanningen är att de i äkta konspirationsteoretisk anda vänder på frågan om diskriminering och rasism till att handla om påstådd rasism mot svenskar. Maktstrukturen är omvänd, med det svenskhatande politiska etablissemanget i spetsen, som hela tiden diskriminerar svenskar.

I en Sverigedemokratisk värld är den svenska befolkningen homogen. Den ska följa deras definition av svenskhet (dvs inte den där om ”alla som känner sig svenska”) och helst följa kristna traditioner i det offentliga. Om man avviker från denna konstruerade norm, t.ex. är nyanländ, muslim eller bög, då bör man anpassa sig själv och sin livsstil och hålla det avvikande beteendet privat. Då kan man inte hålla på och gifta sig med personer med samma könsidentitet (fientligt mot den svenskkristna traditionen), försöka lära sina barn att tala sitt modersmål (fientligt mot det svenska språket som samhällsbärande språk) eller utöva sin islamska tro (fientligt mot det svenska samhället, islam är ju inte en religion, det är ett politiskt system som ämnar att förstöra världen).

Och så säger de att de inte är fientliga. Det är alltså resten av samhället som är fientligt. Alla som inte är Sverigedemokrater är svenskfientliga.

Straw man i religionsfrihetsdebatten

Debattören Dilsa Demirbag-Sten och filosofen Per Bauhn demonstrerar: Hur man skapar en straw man och debatterar mot den och får fram sina politiska poäng istället för att bemöta ursprungsargumenten.

De extrapolerar argument som inte är särskilt prominenta i ursprungsartikeln. Känns som en ganska typisk ateistisk och übersekularistisk artikel.

De väljer att bortse från de starka främlingsfientliga och islamofobiska (och antisemitiska) krafterna som aktivt försöker stöta bort muslimer och skapa en nidbild av dem. De ser det inte som ett problem att det finns en växande antimuslimsk opinion i landet, som hetsar för moskéförbud och burka- och slöjförbud.

Författarna skrev att det kan vara svårt för muslimer att fira ramadan eller helga vilodagen på fredagar när normen i vårt samhälle är att vara ledig under jul och söndagar, utan att många gånger fundera på dess religiösa innebörd (dvs att det är möjligt att vi firar jul och är lediga på söndagar pga kristen tradition, men inte pga kristendom).

Det här beskriver Demirbag-Sten och Bauhn som:

”Artikelförfattarna går i gång på att söndagen, julen och påsken, men inte fredagen och ramadan, är ‘röda dagar’. Detta är diskriminering av muslimer, menar de. ”

och

”Men, menar författarna, den som vill fira andra dagar än de som anges i den svenska almanackan är missgynnad i förhållande till majoritetskulturens medlemmar. Ja, så är det ofta att tillhöra en minoritet oavsett dess karaktär – men är det en orättvisa?”

Sen jämställer de ganska nedlåtande religion med olika intressen som folk kan ha och hävdar i princip att människor inte är missgynnade om de väljer att vara missgynnade. Med andra ord, eftersom jag (dvs mina föräldrar) har valt att bo i förorten har jag alltså begränsat mina möjligheter till exempelvis bättre utbildning (eftersom många barn i förortsskolor presterar sämre än dito i innerstadsskolor). Därför är min bostadssituation INTE samhällets problem, utan mitt eget eftersom min familj har valt den. Detsamma gäller religionen, när det är självvalt så får inte samhället/arbetsplatser/m.m. anpassas efter dessa individers behov, utan det är dessa individer som måste anpassa sig till samhället.

Och så skriver de saker som ”Artikelförfattarna vill uppenbarligen att samhället ska tvingas anpassa sig till religiösa normer.” Som om författarna hade varit fundamentalister som bara vill göra samhället helt  religiöst. Det författarna skriver är ju faktiskt motsatsen:
”Det sekulära samhällskontraktet är en förutsättning för ett mångreligiöst samhälle”.

Jag läser ursprungsartikeln som personer som hävdar att integration är en ömsesidig process, dvs att samhället anpassas efter dess individer (eftersom samhället utgörs av dess individer) samtidigt som dess individer anpassas till samhället. Det är inte en ensidig process. Och att respekt bör ges till de som väljer att tro på något (som inte är skadligt eller bryter mot t.ex. mänskliga rättigheter), även inkluderat ateister, agnostiker m.fl.

Men Demirbag-Sten och Bauhn reducerar debatten till att handla om privat vs. offentlig religionsutövning, och i princip verkar det som att de vill skapa ett samhälle helt utan offentlig religionsutövande, där människor som inte kan ta ett arbete med vissa villkor pga sin tro måste avsäga sin tro eller låta bli att arbeta.

Ja, jag inser ironin i att jag möjligtvis skapar min egen straw man.