Belinda Olsson skapade en straw feminist

Varför är Belinda Olssons program ”Fittstim – min kamp” uppbyggd kring felslutet ”straw man”? Dvs de målar upp en medvetet felaktig bild av feminism och bemöter den felaktiga bilden istället för den verkliga bilden. Detta brukar i feministiska kretsar kallas ”straw feminists”. Jag har brutit ned flera av sekvenserna i programmet.

När jag säger ”felaktig”, menar jag då att de beskriver fältet (feminism) med en vinkel som inte alls är den som de intervjuade feministerna försöker föra fram. Dvs deras perspektiv blir helt felporträtterade, och Belinda tar inte deras uttalanden på allvar, utan anlägger sin egen version av vad de säger. Det blir en teleologisk undersökning, med andra ord, de har en färdig tes som programmet ska försöka bevisa, istället för att låta olika röster berätta ärligt om frågorna.

När jag säger ”medvetet”, så menar jag att Belindas tankegångar och handlingar i avsnittet välregisserade och redigerade för att se ut att vara spontana, fast de är planerade och genomförda med medveten precision. Synd att hon inte är någon särskilt bra skådespelare.

Minuter som är inspelade i Simrishamn:
00:10 – 01:37
03:47 – 05:57
56:25 – 57:55

Minuter då Gudrun Schyman äter cupcake och lyssnar på Belinda Olsson prata:
04:24 – 05:34

Minuter då Gudrun Schyman pratar om feminism (inkluderat minuter då Belinda Olsson äter cupcake och ifrågasätter om Gudrun Schyman tycker att Sverige är ett okej land att leva i):
56:36 – 57:36

Totalt sett får Gudrun Schyman prata om feminism i mindre än en minut, trots runt 7 minuter inspelade i hennes ort.

Väldigt mycket handlar om att lyfta fram ”extrema” fall av feminism, för att utmåla fältet som snävt, istället för att göra en bred beskrivning. Som Rättviseförmedlingens tråd visar, så är feminism långt mycket mer än Femen, Bara Bröst, könsneutral förskola och en cupcake-ätande Schyman.

Mellan 20:01 och 21:27 spelar Belinda in ett ”videoklipp” till Ulf Lundell med en väldigt uppenbart fejkad nervositet. ”Hej, Ulf… eller Uffe… eller Ulf. […] Ha det bra, kram, nej! Inte kram! Ha det bra! Hejdå”. Produktionsteamet har klistrat på texten ”REC” i hörnet för att låtsas som att det är inspelat med en hemmakamera, fastän det är en professionell HD-kamera från SVT:s produktionsbolag.

Minuter inspelade på Södermalm i Stockholm:
23:06 – 29:23
De urvalda klippen är framförallt fokuserade på inledningsanföranden av pedagogen kring användandet av ”hen” eller könsneutral pedagogik, men avslutar precis innan själva argumenten för pedagogiken sätter igång. Pedagogen framstår som förvirrad, flummig, etc.

26:48 – 28:04 sitter Belinda och pedagogen på golvet och ”diskuterar” könsneutral pedagogik.
Belinda gör en ”SVT Debatt-moderering” och byter ämne när den som talar precis kommer till kärnan i frågan (eller så klipper de bara till när Belinda byter ämne) och anlägger sitt eget perspektiv. ”Men är du inte orolig för att du experimenterar med barnen?”. De själva resonerande och värderande argumenten från pedagogen kommer inte fram i intervjun, utan bara det deskriptiva, ”kan ni berätta lite om vad ni gör?”.

Martin Ingvar presenteras som ”professor” (auktoritetsbegrepp), men inte vad som är hans vetenskapliga disciplin (klinisk neurofysiologi). Han säger ”Det är större skillnad mellan din och min hjärna för att vi är olika individer än det är stor skillnad för att du är kvinna och jag är man.” Sen förklarar han att det kan behövas justeringar av vårt samhälle [läs: exempelvis könsneutral pedagogik] för att återställa de skillnader som vår biologi har gett oss: ”Vi är arv och miljö. Om vi betraktar arvet som absolut lika, och behandlar alla lika, då förstärker vi de biologiska skillnaderna. Men om vi vet att det finns små skillnader, då kan vi göra vår miljö så att de små skillnaderna inte får så stor betydelse, för att få det samhälle vi vill ha.” Med andra ord, ”arv” är vår genetiska sammansättning och ”miljö” är den inverkan vår omgivning har på våra oss, Martin menar att människor består av en kombination av de här komponenterna.

Det Belinda ville få ut av intervjun är belägg för att visa att det finns viktiga biologiska skillnader mellan män och kvinnor som gör det onödigt med justeringar i samhället för att göra oss likvärdiga, såsom könsneutral pedagogik, men Martins poäng är den motsatta.

Belinda gör sin egen tolkning av detta. 33:06: ”Jag tänker på vad Martin sa. Att vi ska göra skillnad på tjejer och killar eftersom de föds med olika egenskaper. Men jag har själv varit med och stakat ut vägen mot det könsneutrala samhället.” 37:00 pratar hon med fyraåriga Vides ena förälder och försöker använda Martins ord så här: ”Du säger att kön inte är så viktigt, men det finns annan forskning som säger att kön är JÄTTEviktigt. Är det inte som att du experimenterar med ditt barn?”. Vilket är långt ifrån vad Martin faktiskt sade. Han har inte sagt något alls (vad vi har sett) om barns könsidentitet, utan enbart om neurologiska skillnader.

38:42 – 39:45: Belinda låtsas gå ner för trapporna för att gå hem, stannar och sätter händerna för ansiktet som att hon verkligen inte kan motstå frestelsen att gå tillbaka för att fråga om Vides könsidentitet. Sen går hon upp och låtsas spontant fråga just det. ”Är Vide en pojke eller flicka?”. Hon verkar tolka det som att om man inte säger vad barnet har för ”kön”, så är barnet ”könlöst”. Vides förälder får inte heller någon chans att ärligt argumentera för deras metoder med bokläsning m.m. Längre resonemang klipps bort.

Litteraturvetenskapsprofessorn Ebba Witt-Brattström säger att hon inte kallar sig feminist längre, och deltar inte på demonstrationer för att hon inte har Facebook. Okej…? Om det är den moderna mediala feminismen hon vill porträttera, varför då intervjua någon som inte ens tar del av den moderna mediala feminismen?

Inte en enda gång har produktionen tagit upp frågan om lika lön för lika arbete med de intervjuade feministerna. 46:20 och framåt ägnas bara åt att prata med personer som INTE kallar sig feminister om lika lön för lika arbete. Slutsatsen? Feminister bryr sig inte om löneklyftorna.

Avsnittet avslutas med Belindas ”intervju med Sveriges okrönta feministiska drottning”. Gudrun Schyman hinner börja förklara att hennes verklighet skiljer sig från Belindas, att de inte använder ordet ”hen” i fullmäktige i Simrishamns kommun. Hon säger att vi också måste göra upp med myten om Sverige som ett land utan ojämlikheter, och när hon ska ta sitt nästa andetag så säger Belinda: ”Men är det inte ett okej land då?? Men är vi inte ett okej land för min dotter att växa upp i då?”. Gudrun Schymans avslutande ord får bli att landet är okej, men att saker kan bli bättre.

Om produktionens porträtt av det feministiska landskapet skulle stämma, så är det inte svårt att hålla med i deras slutsatser. Att feminismen skulle ha gått för långt. Men det stämmer inte. Det är en felaktig bild av det feministiska fältet, den är för snäv. I sin definition av ”dagens feminism” tar den inte med HBTQ-aktivister, förortsfeminister (Street Gäris ♥), muslimska feminister, liberala feminister (ministrarna Birgitta Ohlsson och Maria Arnholm m.fl.), den samtida akademiska feministiska diskussionen (genusvetenskap, statsvetenskap etc.), manliga feminister, barnmorskeupproret, sjuksköterskestudenternas demonstrationer för högre lön m.m.

Genom att bortdefiniera alla andra feministiska rörelser från ”dagens feminism”, går det lätt att säga att ”det är ingen som pratar om lika lön för lika arbete”. Och det är därför Belinda Olssons program gör en felaktigt medveten tolkning av dagens feminism och det är därför programmets analys har fel.
Läs mer

Annonser

Jag är bara glad om mina barn mår bra

601374_505870906754_980794960_n
Jag åt frukost hos mamma imorse. Hon berättade om konsekvenserna av skilsmässor hos flera av våra bekanta. Hur kvinnor har lämnats av sina makar, hur svårt det är att ta hand om sina barn i en sån situation.

Jag tänker på när mamma tog mig och min syster till orkesterövningarna på kommunala musikskolan i Tumba. Hur vi brukade ta bussen dit när det var mörkt ute och hon satt utanför i korridoren och väntade i två timmar innan vi kunde åka hem.

Mamma berättade om hur våra bekanta har drabbats av psykiska problem, både bland de ensamstående föräldrarna och deras barn. Hur otryggheten blandat med oupptäckta diagnoser hos barnen gör det ännu svårare. Aspergers, Adhd, dyslexi. Hur mammor tar dubbla (eller trippla) jobb för att ha råd. Hur det gör att mammor inte hinner göra någonting. Hur de inte hinner uppfostra. Hur de inte har råd. Livspusslet blir sönderslaget och mammor måste reparera det innan de ens kan lägga pusslet. Hon berättade om hur beroende till olika substanser uppstår. Hur styvföräldrar kan vara våldsamma. Hon berättade om en kärlek som har sinat, eller som inte ens var kärlek från början.

Jag tänker på när mamma tog mig och min lillasyster till kollo, läger och feriehem om somrarna, där vi kunde leka och lära oss om livet, lära oss om hur andra svenskar lever i Sverige och träffa andra barn av olika slag. För att hon skulle kunna ta det lugnt i ett par veckor. Vara sig själv. Göra det hon själv vill. Hinna. Det var på kollo jag lärde mig hur man rakar sig. Jag tänker på när mamma ordnade så vi kunde fira påsk, valborg och första maj, midsommar och jul. Jag tänker på alla jobb som mamma har haft, och sen tänker jag på alla jobb som hon har missat pga hur hon ser ut och hur hon pratar. Jag tänker på alla frukostar framför radion, vi lyssnade på Ekot och P1 Morgon, och jag tänker på hur mamma gav mig ett intresse för samhällsfrågor.

Mamma berättade om barn som blivit aggressiva, så att syskon blivit tvungna att flytta därifrån. Barn som blivit vuxna för tidigt. Förlorat barndomen. Barn som blivit slagna, och senare hamnat i missbruk. Familjen som skulle vara en plats för kärlek, som blivit en plats för misär.

Jag tänker på när mamma tog oss till en ny lägenhet i Norsborg och sa ”här ska vi bo snart”. Möblerna som hon hade fått från kvinnojouren var gamla, köksbordet bestod av en planka som stod mellan två små hyllor. Med en bordsduk ser det ut som ett riktigt köksbord. Vi var lyckliga, även om det ibland kunde vara svårt för mamma. Och när min storasyster flyttade in igen. Och när vi var fyra i vår trea, och när min sjuka mormor flyttade in. Och hur vi blev vuxna och stannade kvar. Jag tänker på hur den där lägenheten alltid har varit där för oss. Egentligen är det mamma som alltid har varit där för oss.

Mamma berättade om att hon inte förstår varför de här männen inte ställer upp för sina familjer. Varför de skapar nya familjer, varför några av de bryter kontakten med sin första familj. Varför de var otrogna. Varför de nöjer sig med att betala underhåll.

Fråga mig inte om manlighet, för jag kommer inte ge dig ett svar om självständighet och styrka. För jag satt och grät på tunnelbanan när jag skrev det här.
Fråga mig inte om integration, för jag kommer inte ge dig ett svar om valfrihet och kultur. För jag har getts möjligheter som många andra inte har fått.
Fråga mig inte om fattigdom, för jag kommer inte ge dig ett svar om Afrika, Asien och Sydamerika. För jag lever i Sverige och jag vet att det inte är lätt att leva här. Man ska inte bara kunna bo här, man ska kunna leva här, på samma villkor som alla andra.

78 procent av alla ensamstående föräldrar i Sverige är mammor. De har olika situationer. Det finns också många pappor som faktiskt vill leva med sina barn, men som av olika skäl inte får. Oavsett kan vi förstå att det vi kallar kärlek inte riktigt är det som vi faktiskt ser i samhället. I praktiken är kärlek svårare att upprätthålla än vi tror. Det är aldrig som på film. Och många gånger handlar det inte alls om kärlek. Ibland handlar det om pengar. Och makt.

Jag sänkte volymen på radion för att kunna höra henne bättre. ”Jag är bara glad om mina barn mår bra”, sa hon och gav mig en kram. Världens starkaste person. Jag mår bra, mamma. Jag mår bra.

Kommentar till JC om deras kvinnoförakt

Jag skrev en kommentar till JC om deras kvinnoförakt på Internationella Kvinnodagen:

Jag gick förbi två JC-butiker idag. Möttes av de här bilderna från samma kampanj. Samma sexualiserande bilder och samma slentrianmässiga kvinnoförakt.

Inget av det rimmar bra med er ambition att lyfta kvinnor på Internationella Kvinnodagen. Tvärtom. Det ni gör är att trycka ned kvinnor genom att marknadsföra kvinnors kroppar som objekt. Varför skulle jag som kille vilja köpa ”killjeans” genom att ni skyltar med smala tjejer med jeansjacka och utan behå? Jag lockas inte av dessa produkter.

Det påverkar tjejers självbild, som får lära sig om vilka snedvridna kroppsideal vi har (ni har en ny produkt som på allvar heter ”Size 8 Needle”!) och killars syn på tjejer som får lära sig om VILKA SNEDVRIDNA KROPPSIDEAL VI HAR.

Ni kan skylla på att marknaden är som den är. Ni kan skylla på att kommunikatörerna och PR-byrån bara gör som cheferna säger. Ni kan skylla på att konsumenterna köper det ni säljer och att det därför är det rätta. Men i själva verket är ni medvetna om att det ni gör är fel. Ni vågar inte stå upp för alla kvinnor i dagens samhälle, ni vill bara lyfta fram vissa kvinnor och trycka ned alla andra.

Så firas inte Internationella Kvinnodagen. Så firas alla andra 364 dagar på det här året. TYVÄRR.

Länkar: Läs även på Ajour och hur JC resonerar på Resumé.

Det är allas vår kamp

Efter kvällens Uppdrag Granskning om näthatet mot kvinnor tänker jag på varför så många inte kan stå för de hot och hatiska inlägg de skriver på nätet. Varför de tycker det är okej bara för en massa andra också gör det. Varför de aldrig skulle säga såna saker till personen IRL.

Och jag tänker på de starka kvinnor och män som har utsatts för det här hatet, och vågar prata om det offentligt. När jag blev hotad på nätet lades det också ned utan förundersökning, trots att jag gav Polisen namn och adress på personen.

”Om man inte har blivit uthängd på Avpixlat/Flashback är man inte en riktig antirasist/feminist” sade jag en gång skämtsamt till en vän. Skrattet bedövar rädslan. Jag är trött på att rädslan ska styra människors beteende. Jag tror innerligt att det nu kommer ske en förändring. Tills dess, en påminnelse: polisanmäl alltid hoten. 

Visa att det är du som har rätt, inte den som hotar.