Om aktörskap och kulturella sedvänjor

Apropå den aktuella diskussionen om ”handskakningsfallet” tänkte jag lyfta fram några tweets där jag rantade om detta 2011, med perspektiv från filosofen Bhikhu Parekh:

Annonser

Det krävdes kravaller i Husby för att se segregationen

Det krävdes alltså kravaller i Husby för att få igång en riktig diskussion om segregationen i Stockholm. Vi vet att välfärdens nedskärningar slår mot de människor som har minst resurser, både ekonomiskt och socialt. Och även de höjda hyrorna. Vi vet också att det gör att andra privata aktörer tar sig ifrån området. Och sen även de medborgare som fått bättre utbildning och jobb och börjat tjäna bättre. Brain-drain brukar det också kallas. En del som flyttar från orten säger att de har flytt ifrån orten. Där finns inte samma chanser för ett gott liv. Inte lika bra förskola för barnen, inte lika stora möjligheter för jobb, inte lika många fritidsaktiviteter.
Så får det inte vara. Ambitionen för Husby måste vara högre. Då måste vi satsa mer på Husby. Vi vet det.

Integrationsministern Erik Ullenhag var med i Studio Ett igår och fick han frågan om vad han tyckte att mötesplatsen Husby Träff flyttades till mindre lokaler utan att fråga om medborgarnas synpunkter, vilket resulterade i att det dåvarande Husby Träff ockuperades av medborgare. Han svarade inte på frågan, utan sade att det är positivt att stadsdelsförvaltningen har lokalkontor i Husby. Fokusera på det positiva.

Egentligen har han inte så mycket att säga om folkpartiets ambition för integration, då den har fastnat i en alliansväv av moderat arbetsmarknadspolitik och kristdemokratisk social- och bostadspolitik.

Han kan alltså inte säga så mycket mer än att det är viktigt att satsa på skolan och polisers dialog med området. Det är svårt att inte hålla med. Men det är inte lösningen på problemen i Husby. Resurstilldelningen till skolan hänger mycket på vad som sägs i Stockholms stadshus, inte vad som sägs i Husby. Därför skulle hela Järvaområdet må bättre om de var en egen kommun, där de som fattar besluten bor i området. Önsketänkande. Så länge behöver politikerna lyssna på sina medborgare.

Den här texten (http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article16819288.ab) är läsvärd, inte för att den handlar om ”högern”, utan för att den pekar på en viktig sak: i slutändan är Husbys fråga Sveriges fråga.
Vilken välfärd vill vi ha? Vilket slags samhälle vill vi ha?

När Stockholms litterära skyltgrupp inte lyssnar på medborgarna

rinkeby_ordFoto: Carlos Montecinos
– Vi förstår att ordet kan väcka anstöt, men läser man texten djupare märker man att det inte finns något rasistiskt med sammanhanget. Författaren skildrar endast en tidsanda. Att ta bort skylten vore att försöka sudda ut en bit av historien, säger Marie Gustavsson till Mitt i Stockholm.
http://www.mitti.se/?p=43681

Stockholms stad satte upp en skylt i kommunorten Rinkeby 2004, med citat från en bok där en mening innehåller n-ordet, taget utanför sitt sammanhang. Det upprör medborgarna i området (ordet är nästan bortristat på skylten), men stadens ”litterära skyltgrupp” hävdar att det vore att sudda ut en bit av historien om skylten togs bort.

En gång till: Kommunens medborgare ogillar en skylt med ett rasistiskt begrepp. En ”skyltgrupp” anlitad av kommunen, som troligen inte alls bor i området, tycker att ordet som i historien har använts för att förminska och förtrycka mörkhyade människor, är acceptabelt då skylten citerar en bok från 1996, och utan skylten skulle det vara som att vi suddade ut en bit av historien.

Här är hela citatet, komplett med den koloniala retoriken:

Blenda försöker beskriva den. Lukten av masala och mynta och vitlök och rått kött i snabbköpet. Gamla brunögda män i persianmössor, på parkbänkar. Liksom vilande i nån tid som aldrig tar slut. Sylvia satt och tänkte på sin första Parisresa, det var första resan utomlands och hon hade aldrig sett en neger. Som man sa. Sen var det en annan resa dit, på åttiotalet, då hon upptäckte vad som hade hänt med kvarteren bortom Pigalle.

Mörka vågor över världen.

De flesta människor är mycket mörka och mycket fattiga. Nu rör de sig i väldiga vågor över kontinenterna. Bildar världar inuti den kända världen: Kreuzberg, Rue des Abesses, Rinkeby. Fyller den inifrån med växtkraft som spränger, obevekligen.

Men om vi ska följa den litterära skyltgruppens linje till fullo.
Låtom oss då sätta upp en skylt om Sveriges stöd till rasbiologi (Rasbiologiska institutet i Uppsala m.m.) i borggården till Stockholms Stadshus. Vi kan kalla det ”Det rasistiska Stockholm”, där skylten kan vara ett citat om ”den svenska rasens överlägsenhet” av Herman Lundborg. Han var trots allt, under sin storhetstid, en uppskattad forskare vid ett av Sveriges mest anrika lärosäten. Hans bidrag till svensk historia kan den litterära skyltgruppen vi kanske inte betvivla (jo).

Föreslagsvis placeras detta citat ut:

Vårt lilla folk, som för något tusen år sedan räknade endast en bråkdel av landets nuvarande befolkning, har oavlåtligen ökats. En stor del har utvandrat till alla möjliga länder i Europa och andra världsdelar och där bidragit till att höja kulturen. Den goda ras vi fått i arv av en givmild natur har ingenstädes förnekat sig.
— Herman Lundborg, tidigare student i Stockholm och den förste chefen för Statens institut för rasbiologi, 27 oktober 1927

När Stadshusets invånare – det vill säga stadens kommunpolitiker – klagar över detta tilltag kan deras borttagande av skyltgruppens nya skylt förklaras med hur det vore att sudda ut en bit av historien om den togs bort.

Skulle det bidraget till svensk historia uppskattas av Stockholms litterära skyltgrupp? Nej, skylten skulle tas bort, då kommunpolitikerna inte uppskattar rasbiologi, även om det vore att sudda ut en bit av historien. Vad bra att vi lyssnar på dessa hypotetiska ledamöter i Stockholms kommunfullmäktige. Men vem lyssnar på våra verkliga medborgare i Stockholms stad, vem lyssnar på invånarna i Rinkeby? Inte är det den litterära skyltgruppen i alla fall.

Det finns andra skildringar av Rinkeby som skyltgruppen skulle kunna använda istället. Varför inte ett citat ur Bortom mammas gata (2001) av författaren Alexandra Pascalidou, som själv har vuxit upp i området? Nej, det kanske skulle vara att sudda bort en bit av historien. Historien som är rasistisk.

Jag är bara glad om mina barn mår bra

601374_505870906754_980794960_n
Jag åt frukost hos mamma imorse. Hon berättade om konsekvenserna av skilsmässor hos flera av våra bekanta. Hur kvinnor har lämnats av sina makar, hur svårt det är att ta hand om sina barn i en sån situation.

Jag tänker på när mamma tog mig och min syster till orkesterövningarna på kommunala musikskolan i Tumba. Hur vi brukade ta bussen dit när det var mörkt ute och hon satt utanför i korridoren och väntade i två timmar innan vi kunde åka hem.

Mamma berättade om hur våra bekanta har drabbats av psykiska problem, både bland de ensamstående föräldrarna och deras barn. Hur otryggheten blandat med oupptäckta diagnoser hos barnen gör det ännu svårare. Aspergers, Adhd, dyslexi. Hur mammor tar dubbla (eller trippla) jobb för att ha råd. Hur det gör att mammor inte hinner göra någonting. Hur de inte hinner uppfostra. Hur de inte har råd. Livspusslet blir sönderslaget och mammor måste reparera det innan de ens kan lägga pusslet. Hon berättade om hur beroende till olika substanser uppstår. Hur styvföräldrar kan vara våldsamma. Hon berättade om en kärlek som har sinat, eller som inte ens var kärlek från början.

Jag tänker på när mamma tog mig och min lillasyster till kollo, läger och feriehem om somrarna, där vi kunde leka och lära oss om livet, lära oss om hur andra svenskar lever i Sverige och träffa andra barn av olika slag. För att hon skulle kunna ta det lugnt i ett par veckor. Vara sig själv. Göra det hon själv vill. Hinna. Det var på kollo jag lärde mig hur man rakar sig. Jag tänker på när mamma ordnade så vi kunde fira påsk, valborg och första maj, midsommar och jul. Jag tänker på alla jobb som mamma har haft, och sen tänker jag på alla jobb som hon har missat pga hur hon ser ut och hur hon pratar. Jag tänker på alla frukostar framför radion, vi lyssnade på Ekot och P1 Morgon, och jag tänker på hur mamma gav mig ett intresse för samhällsfrågor.

Mamma berättade om barn som blivit aggressiva, så att syskon blivit tvungna att flytta därifrån. Barn som blivit vuxna för tidigt. Förlorat barndomen. Barn som blivit slagna, och senare hamnat i missbruk. Familjen som skulle vara en plats för kärlek, som blivit en plats för misär.

Jag tänker på när mamma tog oss till en ny lägenhet i Norsborg och sa ”här ska vi bo snart”. Möblerna som hon hade fått från kvinnojouren var gamla, köksbordet bestod av en planka som stod mellan två små hyllor. Med en bordsduk ser det ut som ett riktigt köksbord. Vi var lyckliga, även om det ibland kunde vara svårt för mamma. Och när min storasyster flyttade in igen. Och när vi var fyra i vår trea, och när min sjuka mormor flyttade in. Och hur vi blev vuxna och stannade kvar. Jag tänker på hur den där lägenheten alltid har varit där för oss. Egentligen är det mamma som alltid har varit där för oss.

Mamma berättade om att hon inte förstår varför de här männen inte ställer upp för sina familjer. Varför de skapar nya familjer, varför några av de bryter kontakten med sin första familj. Varför de var otrogna. Varför de nöjer sig med att betala underhåll.

Fråga mig inte om manlighet, för jag kommer inte ge dig ett svar om självständighet och styrka. För jag satt och grät på tunnelbanan när jag skrev det här.
Fråga mig inte om integration, för jag kommer inte ge dig ett svar om valfrihet och kultur. För jag har getts möjligheter som många andra inte har fått.
Fråga mig inte om fattigdom, för jag kommer inte ge dig ett svar om Afrika, Asien och Sydamerika. För jag lever i Sverige och jag vet att det inte är lätt att leva här. Man ska inte bara kunna bo här, man ska kunna leva här, på samma villkor som alla andra.

78 procent av alla ensamstående föräldrar i Sverige är mammor. De har olika situationer. Det finns också många pappor som faktiskt vill leva med sina barn, men som av olika skäl inte får. Oavsett kan vi förstå att det vi kallar kärlek inte riktigt är det som vi faktiskt ser i samhället. I praktiken är kärlek svårare att upprätthålla än vi tror. Det är aldrig som på film. Och många gånger handlar det inte alls om kärlek. Ibland handlar det om pengar. Och makt.

Jag sänkte volymen på radion för att kunna höra henne bättre. ”Jag är bara glad om mina barn mår bra”, sa hon och gav mig en kram. Världens starkaste person. Jag mår bra, mamma. Jag mår bra.