Om aktörskap och kulturella sedvänjor

Apropå den aktuella diskussionen om ”handskakningsfallet” tänkte jag lyfta fram några tweets där jag rantade om detta 2011, med perspektiv från filosofen Bhikhu Parekh:

När Stockholms litterära skyltgrupp inte lyssnar på medborgarna

rinkeby_ordFoto: Carlos Montecinos
– Vi förstår att ordet kan väcka anstöt, men läser man texten djupare märker man att det inte finns något rasistiskt med sammanhanget. Författaren skildrar endast en tidsanda. Att ta bort skylten vore att försöka sudda ut en bit av historien, säger Marie Gustavsson till Mitt i Stockholm.
http://www.mitti.se/?p=43681

Stockholms stad satte upp en skylt i kommunorten Rinkeby 2004, med citat från en bok där en mening innehåller n-ordet, taget utanför sitt sammanhang. Det upprör medborgarna i området (ordet är nästan bortristat på skylten), men stadens ”litterära skyltgrupp” hävdar att det vore att sudda ut en bit av historien om skylten togs bort.

En gång till: Kommunens medborgare ogillar en skylt med ett rasistiskt begrepp. En ”skyltgrupp” anlitad av kommunen, som troligen inte alls bor i området, tycker att ordet som i historien har använts för att förminska och förtrycka mörkhyade människor, är acceptabelt då skylten citerar en bok från 1996, och utan skylten skulle det vara som att vi suddade ut en bit av historien.

Här är hela citatet, komplett med den koloniala retoriken:

Blenda försöker beskriva den. Lukten av masala och mynta och vitlök och rått kött i snabbköpet. Gamla brunögda män i persianmössor, på parkbänkar. Liksom vilande i nån tid som aldrig tar slut. Sylvia satt och tänkte på sin första Parisresa, det var första resan utomlands och hon hade aldrig sett en neger. Som man sa. Sen var det en annan resa dit, på åttiotalet, då hon upptäckte vad som hade hänt med kvarteren bortom Pigalle.

Mörka vågor över världen.

De flesta människor är mycket mörka och mycket fattiga. Nu rör de sig i väldiga vågor över kontinenterna. Bildar världar inuti den kända världen: Kreuzberg, Rue des Abesses, Rinkeby. Fyller den inifrån med växtkraft som spränger, obevekligen.

Men om vi ska följa den litterära skyltgruppens linje till fullo.
Låtom oss då sätta upp en skylt om Sveriges stöd till rasbiologi (Rasbiologiska institutet i Uppsala m.m.) i borggården till Stockholms Stadshus. Vi kan kalla det ”Det rasistiska Stockholm”, där skylten kan vara ett citat om ”den svenska rasens överlägsenhet” av Herman Lundborg. Han var trots allt, under sin storhetstid, en uppskattad forskare vid ett av Sveriges mest anrika lärosäten. Hans bidrag till svensk historia kan den litterära skyltgruppen vi kanske inte betvivla (jo).

Föreslagsvis placeras detta citat ut:

Vårt lilla folk, som för något tusen år sedan räknade endast en bråkdel av landets nuvarande befolkning, har oavlåtligen ökats. En stor del har utvandrat till alla möjliga länder i Europa och andra världsdelar och där bidragit till att höja kulturen. Den goda ras vi fått i arv av en givmild natur har ingenstädes förnekat sig.
— Herman Lundborg, tidigare student i Stockholm och den förste chefen för Statens institut för rasbiologi, 27 oktober 1927

När Stadshusets invånare – det vill säga stadens kommunpolitiker – klagar över detta tilltag kan deras borttagande av skyltgruppens nya skylt förklaras med hur det vore att sudda ut en bit av historien om den togs bort.

Skulle det bidraget till svensk historia uppskattas av Stockholms litterära skyltgrupp? Nej, skylten skulle tas bort, då kommunpolitikerna inte uppskattar rasbiologi, även om det vore att sudda ut en bit av historien. Vad bra att vi lyssnar på dessa hypotetiska ledamöter i Stockholms kommunfullmäktige. Men vem lyssnar på våra verkliga medborgare i Stockholms stad, vem lyssnar på invånarna i Rinkeby? Inte är det den litterära skyltgruppen i alla fall.

Det finns andra skildringar av Rinkeby som skyltgruppen skulle kunna använda istället. Varför inte ett citat ur Bortom mammas gata (2001) av författaren Alexandra Pascalidou, som själv har vuxit upp i området? Nej, det kanske skulle vara att sudda bort en bit av historien. Historien som är rasistisk.

Bra att känna till om böneutrop i moskén i Fittja

Foto: Tanvir Mansur

Foto: Tanvir Mansur 2009

Uppdaterad version av det det här inlägget finns på Ajour.se, läs hellre där.

Nu ska ansökningen från moskén i Fittja om böneutrop behandlas. Förhoppningsvis blir diskussionen kring den saklig, trots att jag redan nu vet med mig att medierapporteringen inte kommer bli det.

Jag minns att när jag var liten (från 1998, då jag var 11) och storhandlade på OBS (numera Coop) i Fittja med familjen, så stod moskébygget mittemot parkeringen där alltid orört, för föreningen hade inga pengar. De samlade ihop pengar till bygget genom privata donationer. Till slut när jag fyllde 20 stod alltså moskén färdig.

Moskén som diskuteras står alltså i ett industriområde (Slagsta) där det är relativt långt till närmsta hushåll (kanske 5-10 min promenad till Fittja C). Hur högljudd böneutropen kommer vara vet ingen just nu, men inom det allra närmsta området (där ljudet skulle vara som högst) finns alltså inga privata bostäder. Den står dessutom precis där Coop Forum och dess stora parkering låg förut, motorvägen och även tunnelbanan (som är rätt så högljudd flera gånger per timme). Dock kan man tänka sig att ljudet färdas långt över vattnet (Albysjön) som ligger intill moskén, så det kan sannolikt vara så att ljudet hörs ända till Masmo och kanske till och med Flottsbro (skidbacken). Det är alltså en volymfråga och en bedömningsfråga för polisen när ansökan kommer in. Polisen kan nog ge en volymgräns och en gräns för hur långt böneutropet kan vara. Detta görs troligtvis i dialog med den aktuella församlingen.

Allt detta om saklig rapportering kan tyckas vara en petitess. Men research är otroligt viktig och det kan bli helt fel ibland. I SvD:s rewrite av Dagens artikel stod det från början att moskén byggdes 1994. Jag påpekade detta för reportern som skrev texten igår och fick svar väldigt snabbt:

———- Forwarded message ———-
From: Erik Olsson
Date: 2012/9/27
Subject: Re: Research på SvD Näringsliv??
To: Tanvir Mansur

Hej, jag har skrivit artikeln utifrån det som rapporterats i tidningen Dagen. Det är vad vi kallar en rewrite och skrivs för att snabbt få ut nyheten på nätet. Har inte hunnit få tag i några berörda personer på egen hand än men kommer nu gå vidare och göra närmare research. Stämmer exempelvis inte byggår så ska det så klart rättas till.

Foto: Tanvir Mansur 2009

Foto: Tanvir Mansur 2009

Det handlar också om ett utifrånperspektiv som ofta görs av storstadsjournalister när de reser ”ut” till en mindre ort utanför storstadens innerstad (t.ex. Bjästa, Forserum, Fittja, Rinkeby) och inte nyttjar den kompetens som finns bland journalister från området eller medborgare som bor där.

Det är viktigt att visa att det här fortfarande är en LOKAL fråga som påverkar MEDBORGARNA I KOMMUNEN och inte nödvändigtvis hela landet. Och den bör definitivt diskuteras av medborgarna i kommunen (vilket görs). Men det blåses upp som en nationell fråga eftersom det också blir ett prejudikat.

Vilka medier kommer i den här frågan att lyfta fram Botkyrkabor i debatten? Eller är det Islamiska förbundet och Kristdemokraterna som ska representera hela diskussionen i Fittja och Botkyrka? Har det funnits en diskussion bland kommunpolitiker om detta, behöver de också lyftas fram? Fundera på det.

Fundera också på varför debatten i frågan ska handla om att vara FÖR eller EMOT och varför det inte skulle finnas några andra dimensioner av frågan? Är det att antingen tillåta böneutrop eller förbjuda böneutrop? Är det inte snarare så att olika moskéer med böneutrop skulle ha olika typer av inverkan på den omgivande miljön beroende på var de ligger och hur högt ljudet är.

Varje ansökan för böneutrop bör vara en bedömningsfråga för varje ansökan och för medborgarna som bor där (i kommunen), inte nödvändigtvis en fråga om böneutropens vara eller icke-vara i hela landet. Nu inväntar vi bara raseriet och den religionsfientliga Facebook-gruppen NEJ till moskéer i Sverige! får ännu ett uppsving. Redan nu har riksdagsledamöter ropat att det handlar om islamisering – ett vanligt sluttande plan-argument när det gäller inkludering av muslimer i Sverige. För muslimer ska tydligen inte få utöva sin religion här utan att anklagas för att konspirera för att ta över landet?

För invånare i Botkyrka och i Fittja kan det här vara en viktig fråga att diskutera med varandra.
Men tydligen måste hela Sverige lägga sig i. Och medborgarna i kommunen själva lämnas utanför.

Foto: Tanvir Mansur 2009

Milsten vid kommungränsen mellan Botkyrka och Huddinge. Foto: Tanvir Mansur 2009

Nostalgin gör att vi missar alla nyanser

Det här inlägget var från början en kommentar till den här intervjun med Janne Josefsson från 2008, men den kan tillämpas på typ allt som handlar om nostalgi som utgångspunkt i en debatt om integration, mångfald och rasism.

Utdrag från intervjun:

[Det andra hotet mot den undersökande journalistiken] är det låga förtroendet journalister har hos allmänheten. Han menar att det beror på den bristande rapporteringen från baksidan av det mångkulturella samhället.

– Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det. Det är otroliga saker som har hänt i arbetarförorterna, där en trappuppgång på några år kunde förvandlas, medan vi stämplade rasist i pannan på de som protesterade och sedan själva förskansar oss i områden långt bort från flyktingar och invandrare, säger han.

Det är intressant när man nostalgiskt använder argument om hur saker och ting har förändrats, och att förändring alltid är dåligt:

Det var bättre förr, säger man. Man pratar om hur det var i ens trappuppgång och hur man aldrig behövde låsa dörrarna. Och så hittar man en företeelse som är annorlunda nu jämfört med då och antar att det är orsaken till att saker har förändrats.

Invandringen, mångkulturen.

Jag undrar om det finns något politiskt samhälle vars trappuppgångar ALDRIG förändras (förutom Nordkorea då) och hur dessa samhällen egentligen mår.

ALLA som flyttar hemifrån och sedan återvänder inser att deras hem har förändrats. Ping John Cleese. Det här händer även de människor som har invandrat till Sverige och sedan besöker sitt hemland och ser hur saker förändras där. Men då kanske förändringarna där inte skylls på ”invandrarna” i det landet, utan på att saker och ting förändras av olika anledningar.

Frågan är också varför det mångkulturella samhället måste ha en framsida och en baksida (varför är det binärt överhuvudtaget??), varför kan man inte acceptera att det är ett samhälle där många olika grupper och kulturer befinner sig samtidigt. Och att det alltid har varit så, men i olika grader och i olika dimensioner. Varför måste man försvara eller försköna ett mångkulturellt samhälle? Vi har aldrig levt i en monokulturell nationalstat. Människor blickar tillbaka nostalgiskt till en tid då skiljelinjerna inte ansågs vara ”kulturella” (utan snarare klassmässiga, genusmässiga osv). När bönder inte fick frottera med adeln, när kvinnor var kvinnor och män var män.

Det kanske handlar om definitionen av kultur. Svensk kultur hette inte riktigt ”svensk kultur” före globaliseringen. Det är intressant att man numera diskuterar ”kultur” istället för segregation. Eller ”splittring”, som Sverigedemokraterna kallar det.

Jag vet inte. Allt kanske var bättre förr för den enskilde personen. Och kanske är det viktigt för alla människor att bevara trappuppgången trappuppgångskt.

Bonus:

I USA på 1950-talet motsatte sig väldigt många vita medborgare integrationen av svarta ungdomar till skolor med både svarta och vita. Detta gjorde de med våld, protesterade utanför skolorna och allt med argumentet att integrationen skulle förstöra deras (vita) kulturella arv. Det var bättre förr, innan de svarta gick i skolan med de vita. Se avsnitt två av den fantastiska dokumentärserien Eyes on the Prize: