Publicistisk pluralism

Svenskt Näringsliv fick in en annons i DN idag som visar hur bra invandring är för samhällsekonomin. Bara tanken om att mitt existensberättigande ska mätas i termer av lönsamhet är mind-blowing. Samtidigt blev jag i förrgår inbjuden till en Facebook-grupp som samlar in pengar för att också göra en motannons. Och medlemmar i Feministiskt initiativ samlar också in pengar för att göra en annons för invandring i DN. Så här ser det ut när samhällsdebatten reduceras till en fråga om reklam.
Numera kostar det alltså hundratusen kronor för att kunna göra sin röst hörd i DN. Hur är det rimligt?

Här är tre länkar om varför statistiken är felaktig och rasistisk.

Peter Wolodarski försvarar publiceringen av den första annonsen, som spred rasistiska myter om invandring, så här:
– Vi har utifrån vår liberala tradition en generös annonspolicy, som även omfattar ståndpunkter som är skilda från DN:s.

Det är en idé om liberal pluralism, där frågan om mänskliga rättigheter är förhandlingsbar och bara en fråga om argument mot argument. Flera andra chefredaktörer har uttalat sig kritiska mot den inställningen, och menar att de inte skulle publicera en annons som sprider felaktiga siffror och rasistiska myter. Wolodarskis hållning är dock densamma som Thomas Mattssons (Expressen) när en krönikör skriver med rasbiologiska termer om hur ”pursvenskar” håller på att dö ut. Den är samma som Jan Helins (Aftonbladet) när en kolumnist skriver om flyktingmottagandet som en ”tickande bomb” i vårt fina civiliserade Europa. Det sker en stark glidning för vad som är okej att publicera i tidningar. Skillnaden är att i Wolodarskis fall handlar det inte om en opinionsjournalistisk text, utan om en annons. Och för att kunna delta i debatten på samma plattform kostar det några hundratusen kronor.

Mårten Schultz, professor i civilrätt, säger på Twitter att DN-annonsen inte alls är en fråga om yttrandefrihet i en debatt, utan om reklam. Det är alltså inte olagligt för DN att publicera en sån annons, utan en fråga om ett redaktionsbeslut. De måste inte publicera allt. De kan tacka nej. De skulle aldrig publicera en annons för den antisemitiska boken ”Sions vises protokoll”. DN Debatt skulle nog aldrig publicera en debattartikel skriven av det nynazistiska partiet Svenskarnas parti heller. Så de _måste_ aldrig publicera något.

Det här handlar inte om obekväma åsikter. Det handlar inte om den felaktiga faktan. Det handlar inte ens om politik. Det handlar om en djup fientlig inställning mot att människor bosätter sig i samma land. Där jag som är medborgare och född i landet får läsa att min familj är ett av de största problemen i samhället, med sin blotta existens. I landet där man får säga precis vad man vill på bloggar, utan att polisen griper en. Där andra människor får säga vad de vill för att kritisera andras ställningstaganden. Det är ett land där det inte finns ett tvång för en redaktör att publicera rasism.

Och därför tycker jag att vi inte ska göra det. Det är alltså varken censur eller förbud, det är en av de många redaktionella principer som redan finns för vad som ska publiceras, och en princip som fler borde följa.

Nostalgin gör att vi missar alla nyanser

Det här inlägget var från början en kommentar till den här intervjun med Janne Josefsson från 2008, men den kan tillämpas på typ allt som handlar om nostalgi som utgångspunkt i en debatt om integration, mångfald och rasism.

Utdrag från intervjun:

[Det andra hotet mot den undersökande journalistiken] är det låga förtroendet journalister har hos allmänheten. Han menar att det beror på den bristande rapporteringen från baksidan av det mångkulturella samhället.

– Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det. Det är otroliga saker som har hänt i arbetarförorterna, där en trappuppgång på några år kunde förvandlas, medan vi stämplade rasist i pannan på de som protesterade och sedan själva förskansar oss i områden långt bort från flyktingar och invandrare, säger han.

Det är intressant när man nostalgiskt använder argument om hur saker och ting har förändrats, och att förändring alltid är dåligt:

Det var bättre förr, säger man. Man pratar om hur det var i ens trappuppgång och hur man aldrig behövde låsa dörrarna. Och så hittar man en företeelse som är annorlunda nu jämfört med då och antar att det är orsaken till att saker har förändrats.

Invandringen, mångkulturen.

Jag undrar om det finns något politiskt samhälle vars trappuppgångar ALDRIG förändras (förutom Nordkorea då) och hur dessa samhällen egentligen mår.

ALLA som flyttar hemifrån och sedan återvänder inser att deras hem har förändrats. Ping John Cleese. Det här händer även de människor som har invandrat till Sverige och sedan besöker sitt hemland och ser hur saker förändras där. Men då kanske förändringarna där inte skylls på ”invandrarna” i det landet, utan på att saker och ting förändras av olika anledningar.

Frågan är också varför det mångkulturella samhället måste ha en framsida och en baksida (varför är det binärt överhuvudtaget??), varför kan man inte acceptera att det är ett samhälle där många olika grupper och kulturer befinner sig samtidigt. Och att det alltid har varit så, men i olika grader och i olika dimensioner. Varför måste man försvara eller försköna ett mångkulturellt samhälle? Vi har aldrig levt i en monokulturell nationalstat. Människor blickar tillbaka nostalgiskt till en tid då skiljelinjerna inte ansågs vara ”kulturella” (utan snarare klassmässiga, genusmässiga osv). När bönder inte fick frottera med adeln, när kvinnor var kvinnor och män var män.

Det kanske handlar om definitionen av kultur. Svensk kultur hette inte riktigt ”svensk kultur” före globaliseringen. Det är intressant att man numera diskuterar ”kultur” istället för segregation. Eller ”splittring”, som Sverigedemokraterna kallar det.

Jag vet inte. Allt kanske var bättre förr för den enskilde personen. Och kanske är det viktigt för alla människor att bevara trappuppgången trappuppgångskt.

Bonus:

I USA på 1950-talet motsatte sig väldigt många vita medborgare integrationen av svarta ungdomar till skolor med både svarta och vita. Detta gjorde de med våld, protesterade utanför skolorna och allt med argumentet att integrationen skulle förstöra deras (vita) kulturella arv. Det var bättre förr, innan de svarta gick i skolan med de vita. Se avsnitt två av den fantastiska dokumentärserien Eyes on the Prize: