Varför ungdomar bränner bilar och kastar sten

218869_503389220074_28229_o
Vill ni ha mina bästa länktips när det gäller nyhetsartiklar för att få en bra förståelse för upploppen i Stockholm förra veckan?

1. Journalisten och Husbybon Duraid Al-Khamisi intervjuar stenkastaren och bilbrännaren ”Omar” om hans motiv, hans agerande och tankar.

Hur skiljer sig den här artikeln från de flesta andra? Dels ett inifrånperspektiv med någon från Husby som själv har begått brotten, dels skriven ur ett initifrånperspektiv av en journalist som själv är från Husby med ett eget kontaktnät där.

2. Intervju med polisen Anders om hur han ser på veckans händelser, hur de har agerat och hans rädslor.

Ett annat perspektiv. Kanske har yttre befälet Anders fått stenar kastade på sig av Omar. Kanske stod Omar där i tumultet när en poliskonstapel, underordnad Anders, slog till en oskyldig åskådare och använde rasistiska tillmälen?

Vem har rätt? Vem har fel? Hur ska man välja sida? Det är inte ens det mest relevanta. Det som är relevant är att vi här har två perspektiv. Båda kan vara rätt samtidigt. Det finns även fler perspektiv. Det gäller att kunna se saker och ting från flera håll samtidigt. Man måste kunna granska polisens tvivelaktiga agerande samtidigt som man inte förhöjer bilbrännares agerande till det rimliga.

3. Orsakerna är framförallt sociala och ekonomiska. DN gjorde en granskning av de som har misstänkts för brotten:

Problem i familjen. Sociala problem. Tvångsomhändertaganden. Barn som rymmer. Missbruk. Alkohol, droger. Våld i hemmet. Psykisk ohälsa.

”En annan 17-årig pojke har också omhändertagits av socialen. Under en period på fyra år fick socialtjänsten inte mindre än 26 anmälningar om att pojken for illa i sitt hem. Han har senare också vårdats för narkotikamissbruk.”

Orsakerna är framförallt sociala, ofta till följd av ekonomiska bekymmer.
Kan man förebygga det här? Vad kan samhället göra för att hjälpa?

Andra möjliga utfall för dessa problem är t.ex. överdrivet dataspelande, självskadebeteende och i de mest extrema fallen även självmord.

Ungdomar behöver gemenskap, de behöver saker att göra, de behöver stimuleras.

Orsakerna till bilbränderna är mycket mer seriösa än vi tror. Vi måste se ropen på hjälp. Vi måste se hur människor far illa i familjer runt om i landet. Och hur de här problemen kan vara större i familjer med sämre ekonomi och möjligheter. Och vi måste hitta konstruktiva sätt att hjälpa dem.

Det har inte med invandringen att göra.

4. Danmark-exemplet. I Danmark vill den socialdemokratiske social- och integrationsministern straffa (invandrar)föräldrar till brottsliga eller skolkande ungdomar med lägre bidrag.

Det känns som att vi alltid kommer att kunna titta på Danmark för att se en utveckling vi inte vill ha här i Sverige. En mer populistisk och extrem hållning i de här frågorna är svår att hitta i Norden.

Vi måste hitta konstruktiva sätt att förebygga allt det här. I skolan, i hemmet, på fritidsgården (om det finns en sån) och på torget. Vi behöver fler mötesplatser där människor känner sig hemma. Känslan som uppstod när människor samlades i Husby i lördags för att grilla korv, umgås och titta på fotbollsmatchen på projektorduk.
Den känslan borde vi alltid ha. Då skulle vi alla må bättre.

—–

P.S. Läs gärna min egen text om min egen uppväxt i Norsborg, varför jag har klarat mig så bra mot alla odds:
https://alveolarplosive.wordpress.com/2013/03/20/jag-ar-bara-glad-om-mina-barn-mar-bra/

Annonser

Om inte det här är rasism, vad är då rasism?

revakoll1

När jag åkte till San Francisco för snart ett år sen satt jag och blev förhörd/intervjuad av gränspolisen/tullpersonalen som undrade vad jag skulle göra i landet. De undrade också om ”Boughtcurqua” (Botkyrka), och vilka länder i mellanöstern jag hade besökt. Självklart kan jag inte säga att det var rasistisk polis, han var jättevänlig och hjälpsam när han väl släppte in mig till sitt kontor efter att få ha suttit i en halvtimme i ett vänterum med sju andra personer som också var mörkhyade.

Men i Sverige handlar inte frågan om Botkyrka om ovisshet. Här finns det ett utpräglat förortsförakt bland både medborgare och inom poliskåren (och bland journalister). Det syns särskilt väl på den här bilden. Det syns särskilt när någon som ser ”utländsk” ut blir utsatt för ID-kontroll i tunnelbanan. När hens antagna härkomst, både genom utseendet och förortskapet i passet, gör att hen också antas vara ligist eller kriminell. Som vakterna som brukar följa efter en i klädbutikerna. Ja, eller det är bara vissa personer som de följer efter. Och därför är det mest vissa personer som också anmäls, efter att ha bevakats extra noga.

När vi kämpar för att accepteras som alla andra. Att inte ifrågasättas pga vårt utseende, att inte vara extra spännande eller en krydda i klassrummet, styrelserummet eller i redaktionsrummet. Vi kämpar för att kunna vara fullvärdiga medborgare som inte behandlas annorlunda. Så blir en ifrågasatt av konstaplar om ens existens.

Nej, just det, det handlar bara om rutinkontroller. Rutin för oss som är vana vid att bli kontrollerade extra mycket. För oss som är vana vid att bli betraktade som och kallade utlänningar, av alla andra och av oss själva. För oss som ifrågasätts om vi har ”rätt” värderingar (läs: ”svenska värderingar”) och beteenden. Samtidigt ser ingen hur en exkluderas från många sammanhang pga detta. Samtidigt så säger alla att vi alla behandlas likvärdigt i Sverige, och rasismen reduceras till en fråga som handlar om ett riksdagsparti. Vi måste inte ha apartheid i det här landet för att vi ska kunna lyssna på erfarenheter hos de som upplever sig bli exkluderade.

Det är värt mer att höra den utsattes röst än att ställa sig på samma sida som maktutövaren. Jag tror vi behöver lyssna mer.