Belinda Olsson skapade en straw feminist

Varför är Belinda Olssons program ”Fittstim – min kamp” uppbyggd kring felslutet ”straw man”? Dvs de målar upp en medvetet felaktig bild av feminism och bemöter den felaktiga bilden istället för den verkliga bilden. Detta brukar i feministiska kretsar kallas ”straw feminists”. Jag har brutit ned flera av sekvenserna i programmet.

När jag säger ”felaktig”, menar jag då att de beskriver fältet (feminism) med en vinkel som inte alls är den som de intervjuade feministerna försöker föra fram. Dvs deras perspektiv blir helt felporträtterade, och Belinda tar inte deras uttalanden på allvar, utan anlägger sin egen version av vad de säger. Det blir en teleologisk undersökning, med andra ord, de har en färdig tes som programmet ska försöka bevisa, istället för att låta olika röster berätta ärligt om frågorna.

När jag säger ”medvetet”, så menar jag att Belindas tankegångar och handlingar i avsnittet välregisserade och redigerade för att se ut att vara spontana, fast de är planerade och genomförda med medveten precision. Synd att hon inte är någon särskilt bra skådespelare.

Minuter som är inspelade i Simrishamn:
00:10 – 01:37
03:47 – 05:57
56:25 – 57:55

Minuter då Gudrun Schyman äter cupcake och lyssnar på Belinda Olsson prata:
04:24 – 05:34

Minuter då Gudrun Schyman pratar om feminism (inkluderat minuter då Belinda Olsson äter cupcake och ifrågasätter om Gudrun Schyman tycker att Sverige är ett okej land att leva i):
56:36 – 57:36

Totalt sett får Gudrun Schyman prata om feminism i mindre än en minut, trots runt 7 minuter inspelade i hennes ort.

Väldigt mycket handlar om att lyfta fram ”extrema” fall av feminism, för att utmåla fältet som snävt, istället för att göra en bred beskrivning. Som Rättviseförmedlingens tråd visar, så är feminism långt mycket mer än Femen, Bara Bröst, könsneutral förskola och en cupcake-ätande Schyman.

Mellan 20:01 och 21:27 spelar Belinda in ett ”videoklipp” till Ulf Lundell med en väldigt uppenbart fejkad nervositet. ”Hej, Ulf… eller Uffe… eller Ulf. […] Ha det bra, kram, nej! Inte kram! Ha det bra! Hejdå”. Produktionsteamet har klistrat på texten ”REC” i hörnet för att låtsas som att det är inspelat med en hemmakamera, fastän det är en professionell HD-kamera från SVT:s produktionsbolag.

Minuter inspelade på Södermalm i Stockholm:
23:06 – 29:23
De urvalda klippen är framförallt fokuserade på inledningsanföranden av pedagogen kring användandet av ”hen” eller könsneutral pedagogik, men avslutar precis innan själva argumenten för pedagogiken sätter igång. Pedagogen framstår som förvirrad, flummig, etc.

26:48 – 28:04 sitter Belinda och pedagogen på golvet och ”diskuterar” könsneutral pedagogik.
Belinda gör en ”SVT Debatt-moderering” och byter ämne när den som talar precis kommer till kärnan i frågan (eller så klipper de bara till när Belinda byter ämne) och anlägger sitt eget perspektiv. ”Men är du inte orolig för att du experimenterar med barnen?”. De själva resonerande och värderande argumenten från pedagogen kommer inte fram i intervjun, utan bara det deskriptiva, ”kan ni berätta lite om vad ni gör?”.

Martin Ingvar presenteras som ”professor” (auktoritetsbegrepp), men inte vad som är hans vetenskapliga disciplin (klinisk neurofysiologi). Han säger ”Det är större skillnad mellan din och min hjärna för att vi är olika individer än det är stor skillnad för att du är kvinna och jag är man.” Sen förklarar han att det kan behövas justeringar av vårt samhälle [läs: exempelvis könsneutral pedagogik] för att återställa de skillnader som vår biologi har gett oss: ”Vi är arv och miljö. Om vi betraktar arvet som absolut lika, och behandlar alla lika, då förstärker vi de biologiska skillnaderna. Men om vi vet att det finns små skillnader, då kan vi göra vår miljö så att de små skillnaderna inte får så stor betydelse, för att få det samhälle vi vill ha.” Med andra ord, ”arv” är vår genetiska sammansättning och ”miljö” är den inverkan vår omgivning har på våra oss, Martin menar att människor består av en kombination av de här komponenterna.

Det Belinda ville få ut av intervjun är belägg för att visa att det finns viktiga biologiska skillnader mellan män och kvinnor som gör det onödigt med justeringar i samhället för att göra oss likvärdiga, såsom könsneutral pedagogik, men Martins poäng är den motsatta.

Belinda gör sin egen tolkning av detta. 33:06: ”Jag tänker på vad Martin sa. Att vi ska göra skillnad på tjejer och killar eftersom de föds med olika egenskaper. Men jag har själv varit med och stakat ut vägen mot det könsneutrala samhället.” 37:00 pratar hon med fyraåriga Vides ena förälder och försöker använda Martins ord så här: ”Du säger att kön inte är så viktigt, men det finns annan forskning som säger att kön är JÄTTEviktigt. Är det inte som att du experimenterar med ditt barn?”. Vilket är långt ifrån vad Martin faktiskt sade. Han har inte sagt något alls (vad vi har sett) om barns könsidentitet, utan enbart om neurologiska skillnader.

38:42 – 39:45: Belinda låtsas gå ner för trapporna för att gå hem, stannar och sätter händerna för ansiktet som att hon verkligen inte kan motstå frestelsen att gå tillbaka för att fråga om Vides könsidentitet. Sen går hon upp och låtsas spontant fråga just det. ”Är Vide en pojke eller flicka?”. Hon verkar tolka det som att om man inte säger vad barnet har för ”kön”, så är barnet ”könlöst”. Vides förälder får inte heller någon chans att ärligt argumentera för deras metoder med bokläsning m.m. Längre resonemang klipps bort.

Litteraturvetenskapsprofessorn Ebba Witt-Brattström säger att hon inte kallar sig feminist längre, och deltar inte på demonstrationer för att hon inte har Facebook. Okej…? Om det är den moderna mediala feminismen hon vill porträttera, varför då intervjua någon som inte ens tar del av den moderna mediala feminismen?

Inte en enda gång har produktionen tagit upp frågan om lika lön för lika arbete med de intervjuade feministerna. 46:20 och framåt ägnas bara åt att prata med personer som INTE kallar sig feminister om lika lön för lika arbete. Slutsatsen? Feminister bryr sig inte om löneklyftorna.

Avsnittet avslutas med Belindas ”intervju med Sveriges okrönta feministiska drottning”. Gudrun Schyman hinner börja förklara att hennes verklighet skiljer sig från Belindas, att de inte använder ordet ”hen” i fullmäktige i Simrishamns kommun. Hon säger att vi också måste göra upp med myten om Sverige som ett land utan ojämlikheter, och när hon ska ta sitt nästa andetag så säger Belinda: ”Men är det inte ett okej land då?? Men är vi inte ett okej land för min dotter att växa upp i då?”. Gudrun Schymans avslutande ord får bli att landet är okej, men att saker kan bli bättre.

Om produktionens porträtt av det feministiska landskapet skulle stämma, så är det inte svårt att hålla med i deras slutsatser. Att feminismen skulle ha gått för långt. Men det stämmer inte. Det är en felaktig bild av det feministiska fältet, den är för snäv. I sin definition av ”dagens feminism” tar den inte med HBTQ-aktivister, förortsfeminister (Street Gäris ♥), muslimska feminister, liberala feminister (ministrarna Birgitta Ohlsson och Maria Arnholm m.fl.), den samtida akademiska feministiska diskussionen (genusvetenskap, statsvetenskap etc.), manliga feminister, barnmorskeupproret, sjuksköterskestudenternas demonstrationer för högre lön m.m.

Genom att bortdefiniera alla andra feministiska rörelser från ”dagens feminism”, går det lätt att säga att ”det är ingen som pratar om lika lön för lika arbete”. Och det är därför Belinda Olssons program gör en felaktigt medveten tolkning av dagens feminism och det är därför programmets analys har fel.