Jag börjar förstå vad som är Hanne Kjöllers (och även DN:s ledarsidas) problem med dagens opinionsjournalistik, och jag kopplar det till ett bredare fenomen. Kjöller märker av att fler och fler börjar skriva om saker som inte handlar om det hon själv är en del av. Därför känner hon att hon måste kritisera. Faktum är att Politism skriver mer lättillgängliga texter som når fler grupper än Dagens Nyheter. De väljer också ämnen som Kjöller själv inte begriper, identifierar sig med eller kan förstå vikten av.
Det är provocerande för Kjöller.
Politism skriver med humor, satir och smileys samtidigt som de också gör seriösa politiska analyser. De har ekonomer, som otroligt smarta Agneta Berge, som gör beräkningar för att visa vilka felberäkningar som ofta görs av politiska partier, opinionsbildare och medier. Det här klarar inte ens DN:s ledarsida av att göra.
Politism skriver för målgrupper som sträcker sig långt ifrån DN:s läsarkrets. Hur många ungdomar tror ni läser DN, jämfört med de kids som läser hiphopgruppen Mohammed Alis texter på Politism? Särskilt när de dubbelpostar inläggen på Instagram, så deras fans och followers kan läsa deras syn på dagens samhälle.
Kawa Zolfagary berättade att bland hans mest delade texter på Genusfolket (en del av Politism) var de som han specifikt riktade till målgrupper som annars inte brukar känner igen sig i politiska texter. Han skrev bland annat en text om hur hans utländska namn har hånats, vilket förmedlar känslan av att ens identitet (namn) inte hör hemma här. I ett annat inlägg kritiserade han användandet av begreppet ”tickande bomb” som ett sätt att beskriva förorter och personer med utländsk bakgrund, med tanke på att det är en rasistisk tankefigur som framförallt Svenska Motståndsrörelsen använder sig av. Han gjorde en rolig jämförelse mellan människor och bomber, och frågade läsarna om de kunde gissa vilken bild som var en bomb och vilken som var en blatte.
Vilka kände igen sig? Inte DN:s ledarsida, inte heller SvD:s ledarsida som kritiserade inlägget hårt. Men jag och många andra som texten kanske riktar sig till delade vidare den. Vi kände igen oss oerhört i de beskrivningarna.
Samma starka igenkänningskänsla som många av oss hade när vi såg Jonas Hassen Khemiris pjäs ”Jag ringer mina bröder”. Medan andra, som inte liknar huvudkaraktären alls, gick från Stadsteatern sägandes ”jag förstod inte vad den handlade om egentligen”. Den riktade sig inte till dem.
Kjöller klagar också på Rummet. En sajt av olika skribenter som har drabbats av rasism och som berättar om rasismen de kan ha drabbats av i olika skikt i samhället.
Inga av de här sajterna riktar sig till Hanne Kjöller. Därför blir hon arg på dem. Debatten har flyttats fram och DN hänger inte med. Alla andra skriver om saker som Kjöller inte tycker är intressant. Allt fler röster kan höras genom sociala medier idag. DN:s ledarsida blir alltså en allt mindre relevant opinionsbildande aktör på nätet. Särskilt nu när läsarkretsarna på webben breddas. Då står DN kvar och pratar med samma gamla personer om samma gamla saker.
De har helt enkelt hamnat efter i det politiska samtalet idag.
the evolution will not be televised 